Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 1

en handling, som ingen förstod, och för hvilken de, som ville inbilla folk, att de förstodo den, gasvo de förhalligaste, nationalkänstlan kränkande skål. Sällskapets framtida öde, dess goda, lyckligzörande eller olycksdigra verksamhet, kommer att bero derpå, om man har ett klart medvetande af sit sylte, om man vill använda de medel, som äro nödvändiga för att uppnå det, om man, med äsidosålttande af småaktiga hänscenden, med samdrägt vill verka i förening, och ej blifva misslynt eller öfvergis:a den stora idäen, för hvilken man kå mpar, om ej allt gar helt och hållet esler ens enskilda mening, om allt ej öfverensstämmer med de planer man sjelf har haft vid sällskapets upprättande. Alt man vill handla sålunda, hoppas vi. Det har visserligen yppats en liten tvist i anledning af det förs a barn, sällskapet bragte till verlden Trydes tal), och menat, att det ej allenast lox mildt, utan att dess drag spådde ett oväder; men vi tro man hade orätt. Stittsproslen Tryde bar visserligen ej med de yttrauden, han begagnare i sitt foredraz, velat tillhännagilva, att han intet steg vill företaga, som kunde misshava regeringen; tv då öfvergafve han sin enskilda sjelfständighet, och dertill är han en alltför sund och kraftig natur: utan blott, hvilket är lätt förklarligt al hans ställning, att han ej ville inlata sig derpa att stifta ett sällskap, som han förut visste skulle blifva upplöst. Vi hoppas således, att intet split skall uppstå i sällskapet; ty enighel skall vara dess styrka, skiljaktigt sträfvande dess fall. På det det första må kunna inträffa, bör man ej i otid tvinga det till steg, som af mäånsa misshilligas, men ej heller bör den enskilde sordra, att hans vilja skall beherrska sällskapets makt, huru högt han ock må stå; ty grundvilkoret för ett sällskaps verksamhet är kullstött, då en ringa minoritet skulle herrska öfver majoriteten. Vi tro, alt enighet mycket lätt uppnas om man ej sasthaller sis vid obetydligbeter. Alla hafva hittills så godt som ullalt sis i samma riktning, och vi, för vår del, underskrisva hvad flera hedervärda mån hafva — Mag. Monrad uttalar således vår mening, då han säger: Den, som nu kan tänka på någon politisk enhet, innan nationaliteterne helt aunorlunda hafva genomträngt hvarandra, så all det har utvecklat sig en gemensam anda, ban sträfvar för en kropp utan själ; och den som inspärrar, enheten till det velenskaoliga området och förkastar, alt den nägonsin skall utsträcka sig till staterna och deras politisha förhållanden, han vill en ide, tan verklighet, en själ ulan kropp, en gengångs Staten är den verklivgjorda ideen, den förkroppsHigade andan. Vi motsätta 088 såväl dem, som inryckta af innifvelse, möjligtvis nu kunde tänka på att genomdrifva den skandinaviska idgen, med hänseende till staterna och deras politiska förhållanden, som dem, hvilka salla en förkastelsedom, om ideen, genom sin egen I kraft, inträngde på det politiska området. Han bifogar: Man lär noga att känna hvarandras i sprak och litteratur; man besöker hvarandra, lär. med egna ögon, att känna landens natur, i folkens seder och bruk, — de stora lärarena I