Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 1

elt ohämnadt slag fäst på min person, att jag derigenom framstode mer förherrligad än förut. Byron tystnade. Den bildade Raleigh kände, ait i poötens lefnad nu det ögonblick inträffat, då han lemnade en ovanlig bekännelse om sig sjelf. Raleigh prisade lyckan, som gynnade honom med den sördelenå, alt få vara ett vittne härtill. — Och dock — tog han änpo till ordet efter en paus — och dock, der du så lätt, så triumferande verkställer det svaraste, kostar det dig en obegriplig strid alt gora det lättare, om just icke det lättaste, det vill säga, att ej taga ordet ömhet för vänner efter boksiasven, ati förlåta dem, och svara dem försonligt— Vänta ej det af mig — inföll Lorden dyslert — jag skall visst svara, men enligt ordspråket: som du ropar i skogen, för du svar. — Förbättrar det dina omständigheter? Jag tror det icke. Man har redan misskännt dig, man skall gora det ännu mer, och följden — — — Tillat att jag afbryter dig. Du säger: man har redan wmisskänt mig, kan ännu mer göra det? ÄÅnnu mer? Hvad förstår du med ännu mer? Skall man skrifva upp på en anslagstafla: NOÖI Gordon Byron är ett missfoster, en demon, en Othello och Jago på en och samma gång ? Har detta allt icke redan skett. År jag hård dersöre att jag med en satanisk domaremin hunde förkunna de oåndligaste förföljelser mot en bedräglig hankruttspelare, en skadeglad Herostrat ar tusendes lycka och välstånd? r jag bård, om jag, kall som en af venelligs siomannarid, kun. de se jorden öppna sig oc I appslana den sken. sagra dygdens ormyngel, hvilka ingenting rör