Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1844, sida 1

sken för den qvinna, som han AKej älskade, när hon gjorde denna begäran; af stolthet skall Gordon Byron aldrig göra, tänka eller yttra nå got, hvilket kan göra honom förlustig den ran: som hans stolthet manar honom att uppnå. Jag böjer mig icke frivilligt för någon af denna verldens Gudar, de må nu heta: njutning, rikdom, lön, fiendskap, fruktan ecr nöd. Men tro icke — sortsor han med mii are stämma — alt just denne samme jag icke serna och ifrigt skulle ålägga min stolthet förödinjukelser och koncessioner, derest det gällde min väns fördel eller väl. Lat Mary vara sangen i den nedrigaste bofs bojor, och antag att jag hvarken i hufvud eller arm ägde kraft att befria henne. Nå, om så vore, vill jag för hennes frihet, förtjust som on hallgud, nedfalla bedjande i stoflet för uslingen, icke en minut eller timma blott, nej månader igenom, och detta till och med om det förefans något som kunde förmå nidingen att sträcka ul sin grosva band till mitt skymsande. — En helig öfvertygelse talar sitt allvarsamma språk genom dig, Noöl, jag vågar ej tvifta på redligheten i dina föresatser; ty hvad ibland tiotusende af vanliga männer icke en led, det kan du lördraga, taligt fördraga. ö — Ja visst, Raleigh, ja visst — svarade LorIden under det en egen eld af en ovanlig glans 8 stralade i hans blickar —; ty inför de strångai Å ste domare öfver min ära, skulle kärleken och achsamheten till en så ädel ficka som Mary äga en fullkomlig, en verklig fullkomlig makt alt så förklara den skymf, det brännmärke, som —