Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1844, sida 1

som hrann af lust att antaga tillbudet. — flan skull icke få veta det, sade Maria. — Svarar ni derfor? Ja, det svarar jag för. Banditen lemnade henne sin carbin och 40 minuter derefter, tillkännagåfvo hans snarkninsar att han droå fördel af den ringa tid som aterstod honom före dagbräckningen. Maria stod en quart nästan orörlig; sedan försäkrade hon sig med ett par ögonkast om att alla dessa män ligo försånkte i en djup sömn. bå lemnade hon sin plats, passerade, lätt som en fjäder, midt emellan alla dessa män, och framkommen till sidan af Jacomo, nedsänkte hon pipan på sin carbin, stödde ändan deraf mot Jacomos bröst och aflossade skottet. — Hvad är det? ropade banditerna, yrvakne. — Ingenting, sade Maria. Luidgi, som jag postar för, hade slömt att tillsäga mig att carbinen stod på helspändt, och, som jag oförvarandes kom att stöda fingret mot trycket, sick skottet af. Hvar och en lade sitt hufvud åter på sin arm och insomnade. Jacomo hade icke dragit en enda suck: kulan hade genomborrat hans hjerta. Maria stålde Luidzis carbin mot ett träd, alskar Jacomos hufvud, lade det i sitt af sin sons blod nedslackade förkläde och gick ned af berget. Morgonen derpå anmäldes för öfversten en ung ficka, som sade sig hafva dödat Jacomo, och begärde alt få tala med honom. Ösversten lat henne komma in i sitt tält. Maria stannade framför honom, släppte ändan på sitt