Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1844, sida 1

bildning, hvilken från Christinas tidelwarf utgjorde dess ära, och oansedt Carl d. XI:s reduction, en icke obetydlig förmogenhet. llära! följde, alt man sällan rå och okunnig eller fattig till kropp och själ inträdde på embetsmanna-banan; och att man i medvetandet af sina oberoende förhallanden kunde handla conseqvent och uti en för det allmänna nyttig anda. Dä var det för anseendel icke nog att hafva omedelbart efter consirmations-beviset en hoslilel, att derefter förstöra de inkomster, hvilka föllo af stora Fidei-commisser. Man var verksam och nyttig for det allmänna i dess tjenst. När saledes i spetsen för en och annan gren af de publika ärenderna, fanns en upplyst, kraftfull och sjelssländig Maecenat, så hade han ej svårt alt leta efter och finna dugliga ämnen, och honom fattades, på den tiden, ej makt att producera talangerna och och förmågan. Sedermera uppstedo andra förhållanden. Inom alla samhällsklasser: delades formögenheten allt mer och mer; — de hvilka ödet, att vi så må ultrycka oss, förbjudit att blifva fattige söredraga gemenligen antingen ett från de allmänna hvärfvens mödor och bekymmer enskildt lis, och njuta i lugn sidei-commissariatets privilegier, ulsmyckade med en hoftitel; och denna liknojanet sträcker sig stundom derhän, att man ej vårdar sig inhämta ej ens de mest triviala kunskaper, eller de första begreppen sör mensklig bildning. eller ock kastar man sig i militär-slandet, der, under fredstid, ledigheten är ling, och åträn att odla förståndet ännu ej särdeles ilrig. Efter några ärs tjensteledighet tager man i sednare fallet alsked med forbåttring på karaktären och tillbringar sin aterstaende lefnad utan vidare deltagande i ofseniliga functioner. Det tillhör oss ej att för bevisandet af hvad vi sagt, namugifva personer; men vi skulle annars kunna citera dem, hvilka, oss veterligen, avancerat directe från Hofpersonalen, eller enligt deras egna ord gått Hofgen, på hvilken de ock försläsat ärida egodelar, utan att hafva sökt duglighet till nagot annat. Man tjenar nu icke staten för det att sadant anses medföra ära utan af rent behof. Ty lunctionärerne äro merändels personer, hvilka, födde i större eller mindre fattiedom, nödsakas söka inträde i statens tjenst för att hafva sin bergning. ben akademiska kursen absolveras så lätt som möjligt och tillatet är, emedan tillgångarna ej medgifva att den göres långvarig. Med kunskaper, vorpygast till husbehof, men ätminstone icke djupa, insrader adepten på tåslingsbanan, der näringsomsorgen drilver honom fram med andra sökande och der slumpen, eller förmågan att göra sig behaglig bestämmer hans framging. llunnen alt blikva hvad man kallar honume en place far han vanligtvis familj och den maste han underhalla blott på löneinkomsterne, och stundom derutölver liqvidera så kallade ungkarls-skulder. På detta sätt under hela sin lesnad beroende af tjensten, samt förmåns nycker och sordringar och ett rof för materiella bekymmer och omsorger, utvecklar sig ganska sällan hos Embelsmannen denna kraft, hvilken i de högre I sfererne egeniligen he ) de vara skiljomuren emel