Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1844, sida 1

datära. — Då kan saken uppgöras, sade Jacomo. Folj mig. ÅÄndrå lydde. Tio minuter derefter ankommo banditen och soblaten till den i början af denna berättelse beskrilna platan; röfrarne lågo, och Maria satt med ryggen stödd mot klippan och diade silt barn. Goda tidningar, mina vänner! sade Jacomo, Fransosen erbjuder er att få behålla lifvet. Banditerna sprungo upp; Maria upplyste melankoliskt hufvudet. Ma — Alla? sade en bandit. — Alla, svarade Jacomo. — Utan undantag? sade Maria sakta. — Det betyder föga för dessa tappra män, atertog Jacomo otåligt, att det gifs ett undantag, bara detta undantag icke gäller dem, — Det är bra, svarade Maria med undergilvenhet, utan att göra någon vidare anmärkning — Det vill säga, återtog en af strätröfrarne, att det är ett undantag, och att detta undantag gäller kaptenen. — Det är möjligt, svarade Jacomo. — Och det är denne karl som ...? — Ja, sade Jacomo. Banditen betraktade sina kamrater, och seende på alla ansigten ett uttryck som harmonierade med hans tanke, förde han hastigt sin karbin till skuldran obh lade an på Andre! — Sangue di Christo! hvad gör du? ropade Jacomo i det han betäckte Andrå med sin kropp. — Jag vill, svarade banditen, lära denna hedning att åtaga sig dylika kommissioner. — Hvad går tder åt den gycklaren ? sade Andie, reste sig på tåspetsarne och betraktade banditen öfver Jacomos axel; gör han så ofta? — Det är bra, det. är bra, Luidgi, återtog Jacomo i det han gjorde en åtbörd med banden; fäll ned din kar