Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1844, sida 1

såsom nödtorstigt, hvarigenom en och annan låer sorleda sia att tro, det han, i ock med sin aslagda examen, hunnit genomsegla vetenskapernas haf. Pa denna liksom hvarje annan vetenskaplig bana, gilves ej någon standpunkt. man. måste antingen fram eller ater, och den som tror sig vid malet, samt siledes ej sträfvar länore, drifves med hvarje svallande våg tillbaka. Möjligen finnes äfven Lärare, ej inseende detta, och måhända hafva äfven de funnits, som istället för alt genom en öppnad allmän öfversigt sätta den läreirige ynglingen i tilltälle att sjel! tänka, att sjelf länk för link följa vetenskapen i alla dess skisten, och derefter grunda ett eget omdöme, antingen undersökt huruvida den bevistat vissa enshilla föreläsningar och lalit sig af någon gynnad yngre lärare sorhöras uti hvarjehanda fragmenter af ett så kalladt Collegium, eller ock, sedan de uppsvingat sis till en viss punkt, ansett densimma för de herculiska stoder, hvarutom ingen, allraminst unge och oförsarne, seglare borde sträcka silt sorskningsbegår, samt med förakt för den omätliga rikedom af ideer, dem t. ex. silososien, historien och politiken bereda för den positiva lagvetenskapen, salt sig ned uli ett ömkligt armod bland döda begrepp joch dikterat svar på vissa så kallade lagfrågors. Historien visar likväl att vårt fädernesland ej alltid varit så sparsamt försedt med skickliga funetionirer i civila befattningar, och aderlonårhundradets bildning tyckes i den delen sta märkligt framom vär samtid; den så kallade frihetstiden utmärkes i synnerhet al en öfverlägsen duglighet och sällsynta talanger hos embetsmännen: bå vi meduifva detta, så förundra vi oss öfver alt orsakerne ej blilvit vidrörda, att förhållandet i denna del nu, ty värr, finnes alldeles annorlunda. Mi det således vara oss tillåtet alt försöka utredandet af några bland dessa orsaker. hå land torde finnas der folket eller regeringen har tillfälle eller vilja löna embetsmannen så, alt, under en alltjemt stigande lyx, deras behof, verkliga eller konstlade, genom lönerna blilva mättade. Ilärtill erfordras alltid äfven enskild förmögenhet. Innchafvaren deraf kan lefva åtminstone i det alseendet oberoende, alt han, nian sarhåga för nöd och brist, när som hälst kan lemna tjenst och embete; men hvarje annan i motsatt ställning nödgas, med inskränkta behof, fördraga snart sagt alla besvärligheter, för alt åt sig och familj rädda och bihehalla den dagliga tärpenning, som blifvit honom anslagen. Ju mera och bekymmerslösare de materiella bebofven fyllas, d. v. s. ju sjelsständigare den sinanciella ställningen gjort embetsmannen, desto sjelsständigare i allmånhet äro hans åsiater, hans handlingssätt, hans förhaHande till regering, staten och förmän. Sanningen af dessa anmärkningar bör vara obestridlig och vi hafva skickat dem förut för alt komma till den tredje: under frihetstiden voro alla civila funetionärer och större delen al de lägre embelsmännen antingen genom födseln tillhörande ridderskapet och adeln, eller blefvo de bland detta stånd upptagne. inom deras klass återstod då ännu nagot af den litterära