Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1844, sida 1

let som uppgaf detsamma. Ditlockad af skottet, kom han springandes, fick se brottningen, men hann icke fram förrän i det ögonblick den slueades genom de begge siendernas gemensamma all. Han räckte ut armen, liksom om han kunnat qvarhålla dem; seende dem försvinna, hoppade han sedan, vig som en tiger, ut på en klippspets, som lutade öfver bradjupet, tittade ned och fick se banditens stympade kropp bortföras af en forsande bergsbäck. — Kamrat! sade i samma momang en röst några fot nedanför honom. Jacomo vände ögonen ät det håll, hvarifrån rösten kom, och fick se Åndre sittande grensle på ett träd, som hade sina rötter i klippspringorna. När de började att falla, hade de båda motståndarena släppt hvarandra, och Andre hade varit nog lycklig att få fatt i trädet, der han nu salt och red, med en 40 fots naken, obestiglig klippa öfver hufvudet, och ett nära bottenlöst svalg under fötterna. — Ah! hvem är du? frågade Jacomo, förundrad. — Se här ha vi, min själ! en som talar franska; vi skola åtminstone förstå hvarandra, sade Andrå och tog sig en solidare ställning på trädet än han dittils haft. — Hvem jag är? Jag är Andre Frochot, född i Corbeil, nära Paris, voltigeur i 34de, som kejsaren gifvit tillnamne le Foudroyant. — I hvad ärende är du kommen? fortfor Jacomo. — Jag kommer från min öfverste med hans ultimatum, som man kallar det, till er. — Det är bra, sade Jacomo. — Då, om det är bra, sade Andre, så släng ned någo! till mig, ett rep t. ex., så att jag åter kan s.om