Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1844, sida 2

kompani; en rask lös, som tvällar värt linne seralis och gifver oss bränvin på kredit. Ölversten lofvade Andre att samvetsgrant uppsylla hans sista vilja, om någon olycka hände honom, och gaf honom sina instruktioner. Han ilofvade alla lif och frihet, så når som Jacon:o. Andrå begaf sig åstad och började klättra uppför berget med denna den franska soldatens förunderliga srimodighet. en srimodighet som stöder sig på 2 punkter: det mod ban verkligen äger, och den vältaligbet han tror sig äga. Ankommen till toppen, befann han sig femtio steg från Jacomos utpost, som ropade till bonom på calabresiska: — vem der? — Parlamentär, svarade Andre lugnt; och ban fortsatte sin väg. — Hvem der? ropade för andra gången Calabresaren. — Parlamentär, har jag ju sagt dig, ditt nöt, sade Andre i det han höjde rösten och änvo log ell par steg. — Hvem der? ropade nu för tredje gangen banditen och lade an med karbinen på Andre. — Nå, men har du då inte hört? sade Andre och skrek allt hvad bans lungor förmådde, prononcerande hvarje stalvelse för sig: — Par-la-men-tär, Par-la-men-tär; nå! är du nöjd nu? Det tycktes som det af andre italianiserade ordet icke frambragte den verkan han väntade, ty han hade icke väl slutat detta philologiska prof, förrän än en kula kom hvinandes och träflade plåten på voltigeurens shako, så att denna hufvudbonad, som ägaren försummat att fast. binda med hakremmarne, alslogs och nedföll i. brådjupet. J Son af en varginna, sade Andrå. som! kände sin romerska historia, der tycker du, dull