Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1844, sida 2

kan kallas en halsbrytande gerning, så ligger det alldeles utom mitt lekmans-begrepp om Lag och Rätt och den tal-frihet, jag alltid har trott Danmark ega och borde trösta sig med öfver många saknader. Vill man påstå, att det ej rör mig, sedan jag nu, långt ifrån att iillråda, heldre vill afrada Nordens förening under en kung, och kan således tala och skrifva ganska lugnt om denna sak; da får jag likväl taga mig friheten anmärka, att efter mitt begrepp om Danneman, bör ens egen person ingalunda vara det enda Danska, han bryr sig om, och att till mitt begrepp om lasglig irygahet hörer just, att man icke ser något plötsligt gjordt till brott, som hittitls antingen uttryckeligen eller stillatizande var tillatet, och slutligen, att det ingalunda kan vara mig, såsom talare och skribent på skarpa allvaret, likgiltigt, antingen mina åhörare och läsare tänka, alt jag säger hvad jag menar, eller alljja2 med flit sorvrider min sanna mening, medan ja. ej vågar säga den. Då jag såaledes, både i när varande tal och i en annan afhandling om Nordens förening (Brage och Idun s:sla bandet), lägger vist på, att det är ingen borgerlig, utan en andig och vetenskaplig förening, som jag önskar, så forlora alla de grunder, jag derför kan gifva, om ej deras hela, åtminstone deras halfva vigt och verkan då man vet, att jag vore utsatt för en anklagelse på ära, lif och gods, om jag vågade att hysa en annan mening, ty man kan aldrig bättre taga kraften från de meningar, man önskar utbredda, än genom att såtta orimliga straff för dem som man ej kan tåla. Det klingar vackert nogz, att den som har en vigtig sannina att strida för, bör trotsa alla faror, och att den som blott vill uttrycka sig beskedligt kan ackhså vänta att slippa nådigt, om han än yttrade en obehaglig mening: men jag vet af ren het, att man kan vara en afgjord våghals — på papperet, utan att dock vilja våga hvarken hals eller lugn och ro för något annat, än hvad man, efter mogen osverläggning, vill lefva och dö på, och om att slippa nådigt har både jag och flera bannemån en helt annan mening än juristerna: ty de kalla det nadisgi slras. när en stackars skribent lilltalas på ära, lif och gods, och sedan blifver antinzen frikänd mot att betala råttegangskostnaderna, eller slipper dock med en erklecklig plikt oe rågra års Censur; men 1. o. m. ult blolt srikännande utan fullständig ersättning, i en sak, som upptages af staten mot en talare och skribent utan solklara skäl, det kallar jag och säkert de flesta talare och skribenter med mig en mycket hård behandling; ty utan att ens tala om hvad vi ofta invärtes kunna lida dervid, så kunna vi mycket lätt derigenom förlora så mycket både af vår medborgerliga aktning i) af vart tillfälle att gagna, af vår tid och värt losliga nåringssang samt af våra goda utsigter, alt det sent eller alldrig öivervinnes. Önskar man derför, att det skall blifva ej färre, utan flere goda talare och skribeuter i landet, som serna göra deras bästa och väga hvad de förmå, för att upplifva och upplysa sina landsmån, så bör man ej hvila förr, än man erhållit en ny lag för offeniligt tal och skrift, som bättre försäkrar talare och skribenter såväl mot orimligt härda, upplysningen ovärdiga och skadliza straff, som för anklagelser utan skälig grund, med all den skada och förtret, som deraf följer, och som blifver så mycket storre och versältligare, ju oskyldigare och bättre talaren och skribenten är. — Della ansåg jag så mycket mer min skyldighet att, vid detta tillfälle, anmärka, som jaz ej har minsta orsak att tro, att i efterföljande tal det skulle finnas det minsta anstölliga, men så rädd har jag dock verkligen blifvit), att jag uttryckligen bifogar, att det blott är det skrift— fhad detta beträffar, så är dermed dock ej så farligt, ty talar man sanning, så skada maktens anfall en ingenting i allmänna opinionen: boktryckaren af de bekanta brefven af den ännu okände Pseudonymen Junius stod med heder och under sina medborgares bisallsrop på skampalen, hvarifran de förde honom i triumf, för att ej tala om hundradefals andra med evig ära krönta sanningens martyrer. Red. Ochi detta med skäl, ty råttnu vet man ej hvad som är anstötligt eller ej i Danmark, då t. o. m. artiklar, som passerat preussiska censuren, foranleda tidninas-beslag. 2 —— —— — rs—— ——