Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1843, sida 1

bonom med sina armar liksom för att beskydda honom. Barnet fattade bröstet och teg. Jacomo syntes belåten med dessa tecken til lydnad. Hans ansigte förlorade det uttryck a stränghet, som förmörkat det ett ögonblick, och antog en prägel af djup sorgsenhet. llan tecknade nu med handen åt sina mån att de kunde fortfara. — Vi ha slutat vårt spel, sade några. — Ilammet är stekt, sade andra. — Det är bra; äten då, svarade Jacomo. — Och ni, Capilano? — Jag vill icke äta. — Icke jag heller, sade qvinnan med sin milda stämma. — och hvar. före det, Maria? . ... — Jag är icke hungrig. Dessa sista ord uttalades så sakta och med er sådan rädsla, att de på banditen syntes utöfva allt det intryck som det låg i en sådan menniskas natur alt erfara. Han låt sin solbrända nåsve falla på sin älskarinnas hufvud: hon sattade den och tryckte sina läppar derpä. — Ni är en god qvinna, Maria. — Jag håller af er, lacomo, Ö Kom då, var förnuftig och ät. Maria lydde, och begge togo plats vid halmmattan, hvarpå voro framsalle skifvor af fårkott, stekta af banditerna på deras laddstockar, getost, hasselnötter, bröd och vin. Iacomo Log fram ur sin dolkslida knif och gaffel af silfver som han lemaade Maria. Sjelt tog han endast en kopp friskt vatten, som han heintade ur en närbelägen källa, ty vin hade han på lång tid icke druckit, i fruktan att blifva förgiftad af bonderna, bvilka voro de enda Ison könde sorskasla honom denna dryck.