Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1843, sida 1

älskarinna; dessa mån, som posta, spela och tillaga måltiden, hans band. Den som hrilar i grafven, år Hieronymo, kaptenens närmste man, hvilken en kula undansparat galgen, redan upprest för Antonio, andra löjtnanten, som varit nog dum att låta taga sig. När Jacomo slutat sin förrättning, släppte han spadan som han begagnat, knäböjde på grafven och blef så liggande nära en qvart, orörlig och bedjande. Slutligen uppdrog han ur barmen ett silsverhjerta, hångande om halsen i ett rödt band och prydt med en bild af Jungfrun och Jesusbarnet, kyste det fromt som en hederlig bandit egnar och anstär, och reste sig derpå långsamt samt gick, med sänkt hufvud och armarne i kors, att stödja sig emot foten af den klippa, hvars topp dominerade den af ess beskrilna platåen. Denua rörelse skedde så sakta att ingen märkte den. Det syntes att denna slapphet i vaksamheten var i kaptenens ögen ett brott emot disciplinens lagar; ty, efter en blick på omgifaingen, rynkades hans ögonbryn och hans breda mun öppnades för att ryta den förfärliga eden: — Sangue di Cristo . . . . De som styckade lammet reste sig på sina knän; spelarne stodo med händerna i luften; posterna vände sig om så olvunget, att de besunno sig ansigte mot ansigle; qvinnan spratt till; barnet grät. Jacomo stampade med foten. — Maria, tysta barnet, sade ban, Maria öppnade hastigt sitt guldbroderade scharlakanslisstycke, förde sin sons läppar till denna fylliga och bruna barm, som utgör Romartinnornas skönhet, böjde sig öfver honom ech emgaf