Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1843, sida 1

ä —— 8 ramslälda i Bidragen, i vår rec. af Älerlickeni m. fl. ställen, och hvaraf vi här blott ilja anföra försöken i kabinetis-kassefrågan, utdippningen i gamla passevolance-räkenskaperna n. m., de enorma balancerna vid tullen, Arnäens pensionskassa, Landskontoren och ränterierna, välden och egenmäktigheten i användanlet af allmänna medel, embetens tillsättande, agskipningen 0o. s. v., hvaraf kartasigillate-saken ser det färskaste beviset, och i allmänhet den fruktan, som hvar förståndig och ordentlig man hyser att inläla sig i rättegångar, emedan deras slut, både till tid och utgång är att betrakta nästan, som ett lotteri; om man dessutom kunde komma under fund med hur det i verkligbeten står till med behällningarne i Statens kassor, leverancers och liqviders uppgörande för staten, hvad skulle då väl upptäckas i alla möjliga ulgreningar? — och för att tala om de lägre kretsarne: besökom våra fängelser och tuktbus, kastom ögonen omkring OSS på våra landsvägar, läsom berättelserna om snart sagdt oräkneliga brott från alla landsändar, betänkom den syndaflod af bränvin, som öfversvämmar landet, se dessa skaror af tiggare, som belägra husen och omringa vandraren och den resande , och sägom, om vi ej närma oss den tid, då hela landet skall vara ett fattig-korrektionseller rättare korruptions-hus? — Kastom en blick på nativitetstabellerna och den fasansfulla progressionen i förhållandet mellan äkta och oäkta barn, mellan upplösta och ingångna äktenskap, och för att upptäcka lasten behölver man sannerligen ej uppsöka den i bortgömda vrår, den visar sig oppet på torg och i salonger; men gör man en blick i dess egentliga stamhåll, så skall man fasa för dessa ormnästen, denna lättsinnighet, denna sråckhet, som sträcker sig från djupet tiil höjden , in i sjelfva familjerna; säder, som undandraga sin rättmätiga familj det nödvändiga , för att slösa hort mer än de ega på ovärdiga föremål, mödrar, som inympa oäkta qvistar på familjeträdet. Och öfver ett sädant Hf skulle det vara elt brott mot fäderneslandet, att uttala det rätta namnet, att visa mot hvilken svart, bottenlös afgrund dess söner och döttrar, i blind yra, störta? Det skulle vara ell brott att, medelst utropandet af detta namn, söka väcka dem ur denna yra? O! om det lyckades oss, nit ett ögonblick blott befria dem der ifrån och väcka dem till besinning, med stolt het, med glädje skulle vi bära den förbannel se, som de, i första yrvakenheten, utslötle öl ver oss, såsom de hafva utstött dem öfver alla. som, just af brinnande kärlek till sitt sjuka sosterland, af smärta öfver dess döds-sår, om e snart läkedom finnes och begagnas, med Jeremia. utropat: Ve! vel öfver detsamma! — Vi pästi deremot att den, som aldrig känt något dylik öfver sitt, öfver det folks förfall, som bebor de sköna landet, den har aldrig känt sann foster landskärlek, utan endast den ljumma belåtenhet som djuret känner på sitt bete. — Och on något förtjenar namn af berserks-raseri, så ä det det sätt på hvilket red. af Göthen utsar emo oss, för det vi uttalt det skarpa, men sanna var ningsordet, som bestämdt ej nedsätter nationen 8 mycket, som om det onda, opåtaldt, sar grassera För öfrigt kan, Gud näs! nedsättning inför andr