Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1843, sida 1

risten utaf och ändamålet med sitt uppdrag; deltaga uti en Revision af Stats-Verkets Räkenskaper och förvaltning, utan att öfvertygas omden stora svårigheten, om icke sulbkomliga ogörligheten, att inom söreskrilven tid hinna intränga ull — samt öfverse och granska — Statsförvaltningen i dess helhet och decaillevis, äfvensom det omöjligen kan undfalla någons uppmärksamhet, att en bland svärigheterne härvid, och otvifvelaktigt den största, ligger i den omständighet, alt Statens väsendtligaste inkomster ingå (till — och redovisas af — tvänne såälskilta verk, nemligen Stats-Kontoret, som lyder endast Konungens bud, och Riksgålds-Kontoret, som uteslutande sorterar under Rikets Ständer. Enligt var Statsförfattning utgå dessa inkomstler genom Ordinarieeller Grundskalt och genont Extra Ordinarie skatt eller bevillninz. Bevillningen består hufvndsakligen i Tullasgifter, inkomst af Post-Verket, Charta Sisillata och Hhränvinstillverkningsaseist, som lesvereras till Stats-kkontoret, samt af hvad Rikets Stånder dessutom vid hvarje Riksdag såsom bexillning sig åtaga och som ingår till Riksgäldskontoret, hvartill jemväl lefvereras bevillning al kortoch tidningsstämpling. Då man nu under Revisionen stöter emot det implicerade i uppborden af — och redovisningen för — dessa statens inkomster, hvilka alla hafva enahanda bestämmelse, nemligen Stals-Machineriets vederbörliga underhållande, så kan man icke undgå att göra sig den fråga, hvarföre kan icke åtminstone all hexillning, som till sin natur är enahanda, ingå och redovisas på samma ställe, för at till sine bestämda ändamal användas, och hvilken önskvärd lätthet att öfverskada det hela skulle icke derigenom uppstå ?7 Något hinder härför ligger bestämdt icke i Stats-Författningen, och att det ej kan uppstå vid verkställigheten torde den ringaste estertanke gifva vid handen. Om nu Svenska Folket äger att sig sjelf beskatta, det vill med andra ord (om man ock at Grundlagsbudet gilver den inskränktaste tolkning) säga, att åtaga sig eller icke niaga sig bevillning, ty det är icke något positivt nödvändigi, att Tull-, Charta-Sivillataoch Bränvinsasgilt skola finnas, så måtte väl ock, enligt en naturlig tankeledning, samma folk kunna äga att bestämma, huru det beviljade extra tillskottet, eller bevillningen, må uppbäras, redovisas och sör bestamda ändamål förvaltas. Man invänder häremot, om nemligen allt, som kommer under benämning af bevillning, skulle ingå till det under Rikets Ständer sorterande Riksgålds-kontoret, att den constitutionella jemavigten emellan begge Statsmagterne skulle rubbas, i thy att regeringen gjordes för mycket beroendo af Ständernas godisinnande och att all regering kunde göras omöjlig, ja. man drager icke i betänkande att förespegla frihetstidens vedervärdigheter, såsom följder af en så beskaffad reform. lager man dessa argumenter närmare under ögonen, så skall man dock snart öfvertygas om deras haltlöshet, och jag beder att bestämdt få förklara, att jag för inger del hörer till dem, som senom orimliga restrictioner åsysta alt för. —