Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1843, sida 1

na Betraktelser, hvarmed det kan vara passanle alt äfven vi sluta denna belysning af Återblickarens berömvärda, fast safånga försök, och vanska lämpligt kunna äfven di börja dessa, våra allmänna betraktelser med Aterblickarens eana ord, endast förändrande ämnet; ty af hvad vi i det föregående anfört till upplysning om Aterblickens bevisande kraft i det våsemdeligaste af dess rentvättningsförsök och som kunle ännu ytterligare ökas, torde väl den opartiska läsaren finna skäl till någon förundran derölver, alt en skrift, så tydligen stämplad af en, inda till blindhet drifven, ensidighet, och derigenom så uppfyld af motsägelser i sina förklarin var och ursäkter, förtydningar och orimligheter, sofismer och falska beräkningar, så uppenbart trotsande sanning och rätt, kunnat utgifvas med anspråk på att vederlägga de ovedersägliga historiska fakta, dem Bidragen framlagt. — Också hafva de förvärfvat ett orubbligt förtroende så inom som utomlands, hvilket Aterblickaren också sjelf naivt tillkännager och bekräftar, genom utdrag ur utländska tidskrifter, och ehuru nedslående det är för en svensk att se sin regeriug så känd, så måste det dock sägna hvarje sann sosterlandsvän att se sanningen uppenbarad; ty endast så kan han hoppas att småningom se bristerna ashulpna och varningar gilna för framtiden. IIvad tror Aterblickaren, att hans och konsorters i de goda tidningarne förgyllningsförsök förslå emot den kolossala opinion, som, på grund af obestridliga fakta, rotsästat sig hos nationen emot regimen, som följts sedan 1810? En sak har han dock rätt uti och det är, att Svensken, som Fransosen lätt förledes till förgudning och troligen är denna böjelse, till ej ringa grad, orsaken till mycket af hvad som skett; ty hade man ej, i början, förgudat allt hvad den nya thronföljaren gjorde, så hade troligen mycket af det, som sedan skett i hans namn, blifvit ogjordt. Insinuationerna mot Bidragens Förf. äro, ännu en gäng, åtminstone hogst tanklösa. År det att tala om en pension, som blef återtagen, för det han talte sanning eller att vidröra, som det heter, en benådning till lifvet, som aldrig blifvit begärd, aldrig emottagen, aldrig gifven, annat än medelst en allmän amnesti för såkallade högmålsbrott, ynkliga och löjliga i åminnelse. När man dertill betänker orsaken till den rättegång hvarför Bidragens Förs., Kapten Lindeberg, blef dömd till döden, näml. hans anhållan att få begagna en laglig rätt och tadlet deröfver, att det förnekades honom; sättet på hvilket den tillkom, fördes och slutades, så torde denna benådning böra betraktas mindre säsom en nåd för honom, som sannerligen ej syntes frukta döden, än såsom en pis-aller af vederbörande att, på ett behändigt sätt, komma från skandalen. Ja, sägom det rent ut, man vågade ej låta den orättmätiga, tyranniska domen gå i verkställighet och benådade, genom amnestien, sig sjeif: men ej kapten Lindeberg, som, efter förföljelsens smulskastning, endast höjde sig renare, slarkare ur böljan af sin rena sak. Men efter vi kommit på högmålsbyott, så kunna vi ej undgå att anmärka det Aterblickaren ej omnämner en enda af dessa sragi-komedier, bvilka dock utgöra ett så utmärkande drag i närvarande system, och