Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1843, sida 1

9o: AAAA 2 senare stånder, högst oribligt. npphäst. Täl hvad obehagligzheter detta ger anledning, se vi, utom mycket annat, nu i den Graveska processen, och vinst har den höge egaren sannerligen lika litet! af sina enskilda egendomar, som sorsaljarne bhåssvit verkligen hjelpta, genom den dryga håpeskillingen. Men lhitom oss atergå till orimliabeten al en stats aftradande enskildt till re-enlen, hvaraf historien ej bar något exempel att uppvisa, oakladt han alltid nämnes i traktaten, sasom representant af staten; tvertom har man manga exempel derpå att, om resenten haft eller falt nägra arsstater, han förenat dem med sina öfriga stater, blott för att göra dem, och derigenom sig sjelf så mycket starkare. At tillegna sig sjels hvad staten förvärfvat, är deremot, att sörja blott för dynasliska intressen, och derizenem är då ocksa bandet mellan nationen och regenten upplöst; och att Sverge verkliz :en förvärfvat Guadeloupe, liksom allt hvad som hisolls för dess alliance met Napoleon, är vål obestridliut. Någon ersättning för d. v. kronprinsen hunde alldeles inte komma i fråga: ty ban förlorade, genom krigets utgans, intet och, om han ocksa gjort det, hunna vi ej inse Sverzes skyldigzhet alt ersätta deuna förlust, beldst kriget var antinationellt och sjelfva Sverge ej erhöll någon ersättning för sina uppoffringar derför och för hela den förvända politik, som, under fransysha ofvermaktens period, följdes. Ålt d. v. kronprinsen, af egna medel, ämnade betala Sverges skuld, tro vi heller aldrig varit i fråga, och ati han aldrig ejort det är säkert; vi kunna derför ej heller inse hans rättighet att sordra nagon ersättning derför. Hade, enl. traktatens ordalydelse, nagon lkurns ha ett skenshäl att tilleena sig Guadeloupe, så hade det varit Carl XIll; men hur eländig han ochså. i de stesia hänseenden, var, så var ban ändå alltför mycket hung, för att ens tänka på annat, än att åuadeloupe tillfölle staten, hvilket sjelfva NAelblickaren bekräftar, då han i noten, sid. 119, säver, att det, i traktat-språket, heter: de puissunee d puissance? i fraga om astrådelsen aselt land; och hvad makt hade kungen, usan staten? py det saledes är bevisadt, att Guadeloupe afträddes till, och derför tillhörde Sverge och ineen annan, och fisen för en besittning väl mäste tillhöra den som egt besutningen?, så måste äfven den för Guadeloupe erlagda lösen hafva tillhört Sverge. Och dermed vare den eländiga och sunda förnuftet hånande advokatur velerlagd, som Återblickaren använder i behandlingen af Gua daloupesfrågan, isynnerhet i noten sid. 446 och 117, för hvilken bade Förf. och hans klienter borde rodna; också kommer historien huru mycket man än söker att muta den, genom L Fosser och Schmidtar, jubelfester och medaljer, säkert at, efter fortjenst, brännmäårka den handling, som tillegnat en enskild statens egendom, för att, efter dess användande till statsskulden: I bankruttmässiga betalande, årligen suga nalio nen på 200,000 Rdr Bco, hvarigenom den I per fas et nefas, liqviderade statsskulden eter. niseras. Efter de oförskämdt falska slutsatser, med af See på Guadeloupes lösen, som Förf., pa si na falska premisser, gjort. öfvergar han til