Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1843, sida 2

Så snart denne nalkades, efter hvad jag nyss 2 hört sägas, har ni icke velat eftergifva eder heliga moders, kyrkans rätt. — — — Del är aanska vål ejort af eder, och som dess tjenare icke böra gå miste om det dem tillkommer, så vill jag sjelf ätaga mig att betala eder broders chuld, han, som nyss dött, utan all äsa något efter sig till sin jordsästnins, hvarester han ur sin ficka framdrog mara silssermynt, som presten, med en djup och ödmjuk bugninz, emottov. — Och nu fortfor han med en thordönsstamma du hjertlosa, obarmhertiga Guds tjenare, som genom din skamliga girighet gjort dia ovärdig — det ärosulla — namnet af Christen, nu skall du sjelf sa uppbära en rättvis lon för ditt gudlösa handlingssält — hvarefter han, ställande sitt tal till de Nomker, som aldrig lemnade honom, och som på en gång voro hans hedersvaht och verkställare af hans stränga bictatoriska dommar, häftigt utropade: Lål lefvande begrafva denna ovärdiga Prest vid sidan af den mannens lik, som Lan för sista gangen vägrat bispringa med sina böner. — Iuru förfärligt är icke allt detta! — — — i sanning ett förskräckande studium för lösningen af den outgrundliga gata, som vi kalla menniskohjerra — — — Och likväl huru anmärhninesvärdt är det ej, att det alltid var en djup känsla af rättvisa och-menshlighet, som ingal denna man sina fasansvärda domar. (Fortsättning).