Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1843, sida 1

och vänstra öra, ut bland det bäpna menniskoslägtet! Denna härtoss utejorde ett våäsende helt och hållet för siz, den hade ej sin like på jorden, den slöt siz ej till någon species, före honom har ej någon sidan håärtoss varit, och skall ej efter honom hähva, — det var en solo härtoss, en originell hartofs, en härtofs, som i sig inneslöt alla moderna tendenser, kortligen, en hårtoss med en konstuårsmässig individualitet! Denna härtoss var af en genialisk natur, ostadig och flyktig: den blef inte ett ögonblick qvar på samma ställe, utan kastade sig på alla föremål utan att fästa sig vid nagot. Denna härtoss hade en helt annan sårg, än den hårfamilj, från hvilken den ledde sitt ursprung: Zachpazners hår hade denna bruna färg, som på utanstöflar, hvilka ej på länge blilvit oljade, får namn af rödt; men solo-tofsen hade redan tidigt afsöndrat sig från sin omgifning, och hade så linge blifvit besmord och oljad, tills den blifvit, så till sägandes, en kompakt massa, som mera liknade en lock af Gummielasticum än af hår! Mamsell Stopfenkuchen hade nu stoppat in sill ansigte i zuchpazners väst, men måtte der hafva råkat i kollission med en mängd knappnålar; och skyndade, utstucken, tillbaka från hans bröst ut i dagseller snarare talgljuset. Men nu blef hennes hulda anlete blottstäldt för den vidt fladdrande solo-tossens grymma lek. Än slog den henne i ögonen, än slingrade den sig som en Laokoonsorm öfver henInes nacke, och än spelade den fritt kring henlnes yfviga hår, såsom törstade den efter nytt rof.