uiar det clyckslringganie er uti den fortsatta silsvereporteus följder, den stockni na al den inre rörelsen i landet som deraf uf phkommer, emedan sUfret icke importeras så länee vosxetkursen står ölver 128 utan höcsta nidtving. — då Banken ser sit tvungen till uppofiringar sor att anshalfa detsamma ivlet, som hileets gtänder hegingo vid realisationen låg derföre. som af forestaende är visadt, just deri, att de icke lade på ljertal alt i oskiljal.tiet samband med densamma vidiava sådana Meärder, som bort forekomnia den litt förutsedda och af Here förutsacda penningebrist som af realisationen kunde blilva en seljii. — Vihafsva sett alt den enskilda omtanhan sok! i Prienbhsvsftemet ett botemedel liåremot; men vi en sett, att medlet i stället att bjelpa sit att ånnu mera stjelpa. Mi detda Mas oss att eifva elt utkast till de at-arder efter var divertygelse förr eller senare bra vas för alt reda vart penninuev: sendles intrasslade höriva och trygga samt lilva den inhemska rörelsen. Om ingen skulle komma att tycka det värt fö slag är väl radikalt, så shola vi lihväl gifva sköl för vara asigler och stölla dem i ett verkligt samband med hrarandra, så att deraf blir ett helt system. — Det onpphörliga lappan. let och skarfgandet har varat i ölver hundrade : ig: det kunde då ändteligen vara på tiden anskafsa sia ett helt placg och onr ån va ra åsigter sbulle befinnas i sin selhet overkstöllbava, så torde de dock leda till bestundande och en stärre. formåsa afhjelpa bristerna. Lom ess först kasta en blick på den inhemska rörelsens viat och natur! I samma mån som ett lands population sillreser. i samma min okas äfven betydlisheten af dess inhemska rörelse. sa framt det icke afsjordt tillbakoskrider i sin odlin:. Naturmennistan har behof, emedan hon icko vet af andra än dem naturens kraf inger henne, för den civiliserade deremot är åfven mycket beköt, som natarmenniskan icke ens becriper urartill det skulle kunna användas; men som det för den civiliserade menniskan är omejligi att sjell producera alit hyad hon behölver för sin consimmfticn, s: meste bon af nagon eller nhern allmönnytisa artiklar producera både had hon deraf behefer för even del och hyad hon må kunna lemna i utbyte mot andra artihlar, som andra producera. Ju höasre stindpunit civilisationen uppnatt, ju mer blir detta en tezel, ju ol mplisare pehnnes sträfvandet afll vilja vara allt sielf och at isolera sig, hyaricenom men i sjeliva verhet aldris han bliva utmärkt i någol. Men allt som civilisationen steg instman tydlisen de månra elÄgenheter, harmed ett direkt varubyte var förinippadt och man förenade sig derlöre i alt antaga en allmän värdemätare utt guldet och silfret sisom de sällsyntaste och svarölkomli aste band alla varor. När snart derpa man funnit ovigheten af alt för hvarje utbyte väga dessa metaller, så öfverlemnade man at staten att fer alla behof väca och med påsatt tecken utsilva dem i allmänna rotelsen såsom songbört mynt. Sa uppkom handel och pennin en. Med en tilltagande population växer naturketvis äfven behofvet af penningar ssom det allmänna bytesmedlet och de ädla metallerna blifva suledes allt mera eftersökte, da intet annat rårelsemedel finnes. Men om nu landet ej sjel producerar de ädla mecallerne i na-gon större mängd, så måste det anshasla dem utifran genom afvttrande till utlänningen al sina natureller konstprodukter. Så uppkom utländ-h handel. Genom denna gjordes man snart bekent med en mångd artiklar, som för andra hnders invånare redan hade blifvit behof och så infördes äfven bruket och konsumtionen af dem i landet. Så länge som utlänninsen fager mera af oss, än vi af honom, så Jinge är visserliven den utrikes handeln välpora de, emedan landets produktion derigenom chas, och dess rörelsemedel i sammanhang dermed, genom indrazandet i penningar af handelsvinsten : men blir förhållandet motsatt, så kan den bliva hGA2S:t förstörande genom ulsopendet ur landet af dess reela mynt. Finnes do intet annat slazs penninzar, så måste en kRröest fördertig stocknina i den inre rörelsen upphommna. Del ör al denna orsak, som man i myare tider insett bebofvet af ett annat rörelsemedel för ett land, än det härda myntet ällena, sa vida dess inre våistand alltid skall ina fryccadt emot följderna af den utrikes un