Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1843, sida 1

ras förläggares industriella skicklighet; och han tog sin tillflykt till det medel, hyilket alla menniskor, när de hafva orätt, tillgripa: han begynte att skrika alldeles förskräckligt! Vid detta skri kom från första våningen en hel solkvandring med lampor och ljus, och alla skreko och ropade: Ilvad är på färde? hvad har händt? Här! ropade den grosve karlen, som fattat lag i mig — se här! redan tre nätter har jag passat på sjusven, som besljäl detta hönshus; nu har jag ertappat honom! Jag bugade mig mycket anständigt, och sade: Vina Herrar och Damer, jag är ingen hönstjuf, utan blott en författare och redaktör af Humoristen ; och jag har kommit hit på en aftonsbiste äÄck, Herr Dokteurn Ssasier! trumpetade nu en karinellnsa, som tillhörde ett högväxt, qvinligt våäsende, och som, upplyst nedifrån al lampans sken, gjorde en magisk effekt. Men hur har Herr Dokteurn kommit bland djuren? trumpetade hon vidare. Min nådiga fru? sade jag, bur orätt har ej den store Skalden, då han säger, ati hjertats tränglan är ödets rösb: mitt hjerta drog mig till Er, men mitt öde förde mig hit, der ett kackel af gäss kom emot mig som ödets röst. Men, min nådisa fru, ansvara för mig, att jag er hitel! trumpetade rösten åter, det är fir wateur Saphier, en stor skald, och bildad man! och (härvid vände hon sig till mig) Denne, — visande på den store lymmeln, som ännu