Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1843, sida 1

ej ett ögonblick derpå. Denna återhållsamhet förvånade honom. Under det jag tackade himlen för den hjelp, han så oförmodat såndt mig, beslöt jag öfverlemna honom ät sitt öde, och ämnade gå ut ur denna underjordiska sat, då jag hörde frin afgrunden dvergens bedjande och klagande röst. Herrel ropade han, Herre, så icke eder väg; i den gode Gudens namn, lat icke en ohotsardig och brottslig menniska förgås, hvilken ni kan rädda. Ack! mina krafter aftaga, 2renen halkar undan och böjer sig för mina händer, min kropp nedtynver mig, antingen albryter jag a2renen eller släpper jag den . . . . Ack Herre! den sasansfulla afarunden sorlar under mic! vill ni ej halva medlidande med eder stackars narr? Han är ganska brottslig; men vill ni ej bevisa honom alt de hvila äro bällre än mulatterne, herrarne bättre än slafvarne. Jag hade nalkats afgrunden, nästan rörd, och vid den matta dagen, som inträngde genom remningen, blef jag varse uti dvergens frånstötande ansigtsdrag ett ovanligt uttryck, nemligen al bön och bedröfvelse. Nädige Herr Yeopold?, fortfor han, uppmuntrad af det medlidande jag visat, skulle det vara möjligt, att en mensklig varelse skulle kunna se sin like uti en så ryslig belägenhet, kunna hjelpa honom, men ej vöra det! Ack räck mig handen Herre! del fordras blott en ringa hjelp, för att rädda mig: hvad som är allt for mig, är så litet lör dig. Dbrag upp miz, jag ber! min erkänsla skal likna min förra brottsligehet. — Jag afbröå honom: Olveklige: upprepa ej detta minne! — i Det är för att assky det, Herre? återtog han