Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1843, sida 1

— n————— ä ——— — hans lika afskyvårda vänner till ett föremål för hesabberi. Jag fick icke en gång tiga, o sasa! ax miste deltaga i deras hånlöje. Svara: tror Ju, att dylika förödmjukelser kunna uppväcka orkänsla hos en menshlig varelse? Tror du ej, all de äro lika si svara som de andra slafvarnes elände, oupphörlist arbete, solhelta, halsjern och uphsyninasmännens piska? Iror du ej, alt de äro tillräckliga att uppväcka ett innerligt, outplanliat och eviat hat uti en menniskas hjerta, och dessdtom denna skamsläck, som brånnmärker mitt bröst? Oh! hvad min hämnd varit kort, efter ett så lånat lidande! Hvarföre har jag ej hunnat kata min förhatliga tyrann känna de plazor, som hvarje dag, hvarje ögonblick förnyades för mig! IIvarföre bar han ej innan ban dog fått känna bitterheten af en förolämpad stolthet, och de svåra intryck, som blygselus och vredens tärar göra på ett ansigte, dömdt till ett beständiat leende! Åck! det är ganska hårdt, att så länge hafva afvaktat hämndens timma, och blott sluta med ett dolkstygn Om han ändå kunnat få veta, hvilken hand son träffade honom. MVen jag var alltför otålig at höra hans sista rosslande: jag instötte knilver för fort: han dog utan att igenkänna mig; mir häftighet lät mig gå miste om min hämnd Denna sång skall den åtminstone blifva sullkom lsare. bu ser mig vål, icke sannt? Nog mäst ldu hafva svårt alt igenkänna mig under mit förändrade utseende. Du hade aldrig sett mi utan leende och glad; nu, då ingenting hindra mig att visa mig sådan jag är, behöfver jag e förställa mig. Du kände blott min masque; s här mitt ansigte! — Det var rysligt.