Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1843, sida 1

sen, utan fast heldre vårda, skydda och afvakla dess mognad. Vi komma nu till talets vackra poetiska slut, redan nogsamt kändt genom tidaingarne, och som är en skön helsjuten swmg af den ododlige skalden Epilo-en har deremot ej sullmligt tillfredsställt oss, emedan Port. der ater rakat in på villovägar, i det han uttalar sin opposition emot tiden, sor hyilken han fordom stod i spetsen; då han yttrar: — — — — — — ty trihe en fanns då dotter af kraft och af sans, ej var tids sladdrande dunstbila. eller då han förut säger: Detta är Fådernas fest, de hådangängnes, som fordom lehat i rikare dar sarmodet växer med aren), dagar af frid och sjellbestand och sedernas enfald. Hvar en skötte silt kall och bekymrade siz ej om andras, konungens minst, der han satt, fridlyst, och tänkte för alla. Har någon tid varit rikare i vetenskapligt hänseende än denna, och lig det nagon sartjenst i den egzennyttiga liksiltizheten för andra, för det allmänna? Dessutom har man i forntiden äfven tillråckligt och på el villa tadelvärdare sätt än nu (tl. e. under den sa kallade frihetstiden, just Linnes blomstringstid) behymrat sis om konungens görande och latande, så att de beskyllningar, som här göras den närvarande, och de eloger, som tilldelas den förilutna tiden, äro lika osanna, som orätt visa. betta kan ej ens licentia poetica ur säkta. baståendet att Naturen (blott) uppenbarar er Gud, men konsten allenast en menska, late m, cket bra; men är ej heller riktigt; ty up penparas ej Gud just skönast i mensbkligheten blomma: konsten? Derpå är Tegner sjelf de bästa bevis. swDA3333 —