Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1843, sida 2

stolarna ; men vi förutse, alt dessa äfven skola visa ifrån sig målet, åtminstone de flesta af de deri förekommande frågor; ty ingen lärer kunna begripa, hvad en häradseller bergstings-rält i Norrbotten skulle kunna hafva att bestyra med kostnader för resor i andra orter, med löften och kontrakter gifna i Stockholm, eller med derstädes förspilld tid, med assignationer dragna på i hufvudstaden boende personer och der accepterade och slutligen vägrade. A propos af detta sistnämnde, så har man begynt berätta om lagsökning, som G. skall hafva anställt just i Norrbotten om en vägrad anvisning, och der han skall sedermera försuttit förelagd stämnings-tid. Men oss synes, alt, om någon ting dylikt verkligen funnes att mot mannens anspråk andraga, borde man icke blott berätta derom, utan framhafra så vigtiga kardinal-skäl: ty det tyckes icke vara målets juridiska utgång, som här egenlligen göres vederbörande behof, utan en rehabilitation af en i grund skakad opinion. Ått förlora några tusende riksdaler, eller rättare att slippa betala dem, är visserligen en god sak; men en omälligt bättre är att förstöra så obehagliga intryck, som de, dem denna sak väckt öfver land och rike. Det finnes väl menniskor i en sådan ställning i lifvet, att ; ondt rykte och godt rykte kan vara dem nära likziltigt, blott de vinna de materiella fördelar, de önska; men bland dessa personer är visst icke en honung. IIans regerines-åtgärder, hans officiella verksamhet, hans offentliga förhållande till de styrda kunna aldrig undgå en sträng, ofta orällvis dom, som dock historien snart skall präfva; men i det enshilda måste han vara så ren, att icke ens en misstanka om egennytta eller bristande ordhållighet eller dylikt får en dag vidlåda bonom, utan mäste genast asfskuddas. Detta är ofta svårt noz, nemligen om misstankan kringsprides på sqvallrets smyavägar; men hafva de sacta, hvarpå hon grundas, blifvit offentligen framlagda, då finnes lycklistvis icke den ringaste svårighet att häfva den elaka impression, de frambragt. Detta sker dock visst icke på det sätt, att man naket siger, att de utbasunade facta äro falska, men i och med det samma använder udvokaturens alla sormalisliska ulvågar att — — hindra undersökning, genom invändningar mot domstol, genom påståenden om försuttna satalier, om flera parter o. s. v. Åro dylika invändningar alldeles Pataglisen välgrundade, så kan ingen vara af sin ställning i lifvet förbunden att lemna dem obegagnade; men finnas vid dem så svära betänkligheter, som det verkligen visar siz i detta mål, då borde man länge besinna siz, innan man tillgriper den utvägen alt söka undgå råttegång. Rishen är större, än vinsten någonsin kan blifva. IIvad skulle t. ex. hafva riskerats vid att medgifva Grave kompromiss — nemligen en verllig kompromiss, icke en stympad kompromiss, en skugga, ett uptäg — ? Naturligtvis, i värsta fall, icke mera än hvad Gr. yrkade, d. v. s. en summa, hvaraf kontraparten skulle haft föga känning. Men hvad var deremot att vinna? Möjligtvis befrielse från betalning, och en befrielse, hvarmed heder varit, sedan alla de rättegangssormaner, som billigtvis kunde begäras, blifvit så liberalt och loyalt medgilna. Men om nu detta icke inträffat, om kompromissen slutligen dömt till betalning, så hade denna dom, likasom alla andra domar, varit antingen rättvis eller orättvis. Ått slingra sig undan en rättvis dom kan ingen, minst en konung, önska; detta få vi väl antaga för gifvet. Men kvad skäl kunde man då äga att befara en orättvis dom? En honung är väl partie egale? — åtminstone partie egale — emot en Bruks-inspektor och torde icke behöfva frukta något nog mägtist inflytande af denne, för att han skulle kunna obehörigt verka på domrarne. Ivad kan det då vara för en farhåga, som gjort Ombudet så angeläget alt vilja klippa nästan byar enda ljäder ur kompromissens vingar? Man har ju annars vant sig att frukta för rättegångar med jordens mågtige, emedan de ansetts hafva i sin band tusentals medel att inverka på de domande; och man äger då förvånas öfver symplomer af en alldeles motsatt sruktan; man åger fråga: huru kan Konungen srukta en rältegång mot undersåten, i fall han vet sig hafva rätt? Skulle möjligen dessa olycksaliga enskilda egendomar hafva bragt sakerna derhän, att Ombuden anse rådligast att undvika pröfning af Konungens rätt, åtminstone i de orter, der egendomarne äro belägne och deras sörvallning lemnat spår efter sig? Just i sörevarande rättegång framskymtar väl, att opinionen i Norrland bör vara likasom en smula betänklis; men vi skulle dock tro, att äfven der icffm hoanoamnfv han var 2—