sramtog en gosse med bundna händer och fötter och betäckt ansigte. Iian fick då se mig, och sade: Hvad, har du icke gåll än? — nå så blif här och hjelp miz med att bära ned denne! Sir James skall äfven lära känna hvad det vill Såra, alt förlora en son. — Kamrat! jag darrade sasom ett asplöf: ty jag tänkte på den stackars modren och icke på den hårdhjertade haroneten, som väl iche mycket skulle bekymra sig härom, och sade derföre: men Ladyn, far! — saroneten gör ni härmed icke mycket ondt, och — ITia pojke? sade han, Sir James är stolt — det är hans arfvinge, hans förstfödde, — fort med diz! bär honom ned till bugten — intet ord, IyJ! — Så styrde jag till båten med 2ossen i armarne, och hviskade till honom, att det icke hade någon fara, och då vi uppnådde bugten, var ingen af vårt folk der. — Beb? sade min far och pekade på Old hettyts grotta, lägg honom der och spring och kalla långe Jack — han är den närmste. Jag gjorde, såsom han befallde mig, lade gossen i Old-Bettys grotta, såsom hon kallas, och styrde med fulla segel till länge Jack. Jag var icke länge der, och då jag kom tillbaka, lopp jag till grottan ; emedan jag fruktade att den stackars gossen kunde qväfvas, — men han var icke mer der, och ingen menniska hade varit synlig. Jag tänkte naturligtvis. att far hade fortskalsat honom; men då ban efter en half timma kom tillbaka och bad mig, då båten var färdig, att hemta barnet, for en ryslig tanke genom mitt hufvud, jag bleknade och frågade: hvar är han ? — Der, hvarest du lemnat honom, sade han. — Fan är icke der, svarade jag; och jag tänkte ni hade