Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1843, sida 1

en nalt. Marchand blef helt bestört, då vi meddelade honom vårt förslag. — Hvad? sade han, J viljen sosva hos detta folk; men besinnen, att de ej äro Turkar, utan Tartarer: de tro ej på! Mahomet, utan på Ali. — För gode kristne för: att rubbas i vär söresals genom det kälteri, som Marchand tillvitade de arma Tartarerna, sorblosvo vi vid vårt beslut, och tillsade honom, att han: skulle komma med oss, sar att tjena till tolk. Han gjorde det med mycken motvilja. Den scen, som nu följde, var värd att afmålas: den lilla horden, bestående af omkring tjugu personer, satt ofvanför oss, på sluttningen af berget; da vi nalkades, lät man qvinnorna draga sig tillbaka, och vi befunno oss framför chesen, en gubbe af ett skönt och hederligt utseende. Af de öfrige buro några kännetecken af sitt tarlariska ursprung, i synnerhet i ögonens snedhet: manga höllo stora bössor på sina knän, liksom blott för att derigenom gifva sig en ståtlig ställning. Jag å min sida gjorde så, att mina sruktansvärda pussertar hletvo synliga, Sålunda å båda sidor på vår vakt, gåfvo vi hvarandra vänskapstecken ; och, för alt inleda samtalei, begärde vi af detta käcka folk, att de skulle sälja ät oss ett lamm, men de hade icke annat än getter. Vi framställde slutligen vårt förslag, som dock ej blef antaget, sannolikt för qvinnornas skull, ty Tartarerna, ehuru anhängare af Ali, äro goda muselmän, och kunde ej samtycka att lemna gästfrihet i silt harem. Sedan vi hört deras svar, åtskiljdes vi i mycket godt förstånd med hvarandra, resignerade att på aftonen gå till närmaste by, för att der söka elt mera beqvämt, om ock mindre poetiskt hvilostålle.