Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1843, sida 1

stått i elt något missti aukt förhållande till Xerxes. Det var här, som han, efter att i trettio år hafva spelat rollen af den store konungens tjenare och gunstling, valde en frivillig död för att ej strida med Grekerna. Porsiske monarkens välgerninsar och atheniensiska folkets orättvisor hade således, lika litet som Tethes vatten, som man passerar innan man kommer till Macnesia, srmätt upprycka kärleken till ssäderneslandet ur denne Greks bröst. Denna kärlek är ännu i dag den ädlaste känsta, jag funnit hos hans landsmän. Jag bar från min resa hämtat den öfvertygelse, att det i Grekland finnes en uppriktig I kärlek till fosterlandet, en lislig känsla af nationalitet; och med denna och det allmänna begåret ester upplysning, som är etl annat utmärkande drag i den erekiska karakteren, bar man Sskäl att vänta mycket af framtiden. På Magnesias fält finnes ingen stad, ingen by, ingen socken, icke en gång ett cas. Den enda byggnad från nyare tid är en liten kyrka, som nu blifvit förvandlad till moske. Denna ort är blott bebodd af nomader, hvilka uppslå sina tält på bergens lägre spetsar, och låta sina hjordar beta på fältet. Somliga äro Furkomaner, såsom de, hvilka vi mölte samma dag, vi lemnade j smyrna, och hvilka vi sedermera, ända till vår återkomst, träffade på alla slätter. Desse Turkomaner hafva svarta tält, hvilka bilda en aflång fyrkant, och hafva nästan utseende af en koja. De öfriga äro Tartarer (Tatardji) , hvilkas tält, olika Turkomanernes, äro gråa och till formen cirkelrunda. Då vi på omkretsen af en mil ej kunde upptäcka något hyiloställe, fattade vi det beslut att hos Tartarerna begära gästfrihet för