Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1843, sida 2

en gång få knäböja vid sin dotters graf! Jag är nu hennes ende son, Fleurette, och den olyckliga gamlas minsta äåslundan, minsta vilja är för mig en lag: hon har nu ålagt mig att i hemlighet återvända till Frankrike, smyga mig in i trädgården, som tillhörde vår egendom, bedja för henne på den vigda jord, som förvarar min systers döda mull, och att från gralven hämta den blomma, som hon der planterat, den lilja, som hon fuktat med sina tårar. Nå vål! hvilket otroligt underverk! Stormen har rasat öfver hennes dotter utan att bryta det marmorblock , som betäcker henne, utan att bryta den blomma, som bekröner henne. Ja, jag återfann den symboliska liljan på sin grästhron, denna af min mor så efterlängtade lilja; jag kysste den bundra sånger under tårar, och med en rofgirig hand plockade jag den af... Den är här, jag bevarar den yil mitt hjerla. — Louis, utropade Fleurette efter ett ögonblicks ösverläggning, — Louis, gif mig denna blomma! ... — Skall det göra Er ett nöje att nu i Er ordning hälsa och tillbedja den? — Det skall göra mig elt nöje att emottaga den ef Er, min vin, såsom ett minne af Er aktNing, såsom en skänk af Er vänskap! — Tag den då såsom ett viltnesbörd af min erkänsla, och tillika min önskan , att den målte ringa Er lycka! . . . Jag skänker Er en skatt, om ej tillhör mig ensam, Fleurette; men Ni ar räddat min mors enda återstående barn, ch hennes glädje skall förlåta mig. (Fortsättes). — —