Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1843, sida 2

I flickan, denna förhatliga emigranthop har aterkommit till Franhrike? — Nej; jag har velat återvända dit, och hin menn har belönat min djershet: jag har selt Er och jag är säker på, att jag aldrig skall glomm Fleurette, — — Och skälet . . . det verkliga skälet, hvar före Ni begifyvit Er hit på denna tid och oaktad de obevekliga lagar, som straffa förrädare. — Jag vill säga Er det: min mor, son nu väntar mig i denna fasansfulla verld, son man kallar landsflykt, ägde fordom i närheter af staden Nantes, en vistelseort, hvars högtidliga och nästan ängsliga ödslighet hon högt värderade; det var en ståtlig, men från uråldriga tider enslig ort, som under min mors ögon befolkades med stora namn och sköna minnen af hennes namnkunniga samilj. Hvad som i denna djupa enslighet framför allt var henne kärt och dyrbart, var minnet, skuggbilden af ett barn, som hon förlorat, en älskvärd flicka, som hon ännu begrät, efter fem års smärta, saknad och tårar. Min mor, som, då hon lemnade Frankrike, hyste den ljufva tanken, ännu vaggade sig i den ljufva drömmen om en snar återkomst, gick dagen före sin afresa till Tyskland, till sin dotters graf, alt der plantera en liten blomma, en lilja, i hennes lanke en dubbel symbol, af hennes nästan kungliga adelskap och af hennes barns nästan gudomiga oskuld. Men den arma qvinnan har, liksom rela fransyska aristokratien, bedragit sig i sin räntan ; Årislokraternas aslägsnande från sitt sälernesland skall kanske sortsara ännu i flera år, ich min mor börjar att misströsta om att ännu