Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1843, sida 1

git vägen. Snart erholl han den upplysning, alt hon tjenade på sätesgården Schwarzbach, der också sogdens Anna verkligen uppehöll sig, — men vid hans dagliga spatserridter till denna allägsna nejd visade sig intet spår af den förlorade sköna; och då ban ej ville fråga efter henne, for att ej äfventyra att skada den oförvitliga flickans goda namn, var han nära att förgås af oro. En dag kom han vid sin promenad händelsevis till Feuchtwangens park, och hvem förmår väl skildra hans häpnad, hans hänryckning, då han, i det han vände om hörnet af en dunkel all, helt oförmodadt stod framför den förskräckta Pauline, som just nu var utgången på sin morgonpromenad. Hennes första tanke var på Ulrika och det löfte, hon gifvit sin väninna; men hon kunde ej mera undfly den vackre främlingen, och i sjelfva verket var Ulrika sjelf skuld till denna förlägenhet, då hon så länge dröjt ati förskaffa de utlofvade upplysningarna. Då den första, häftiga glädjeyttringen öfver det oförmodade älerseendet var förbi, tillfrågade Rytimästaren henne om den förvandling, som med henne föregått sedan deras första sammanträffande; och för Pauline återstod ingen annan utväg än alt säga, alt hon var i Fröken Feuchtwangens tjenst. llans anhållan, att hon måtte bevilja honom ett möte, afslog hon bestämdt, ehuru svärt det föreföll hennes bäftigt klappande hjerta; och hon begagnade sig af ett buller, som hördes i deras grannskap, för att undfly hans häftiga kärlek, Hade redan den första anblicken af Pauline luppfyllt Ryttmästaren med en liflig böjelse, så