fallet i ben unga Enkan, der Förf. nästan balbrutet seljt den plan alt först föra låsaren till en viss punkt i de handlande personernas lif, för att sedan återtaga en ling lefnadsbeskrifning från barnkammaren ända till den förutnämnda epoken, — ett skrifsätt, som bland andra har det mindre fördelaktiga resultat, att framställningen blir något oredig. IIVad de särskilda karaktererna i denna Berättelse beträffar, är hufvudpersonen, den unga Enkan, alltför mycket höjd öfver sina medmenniskor: en sådan blandning af snille, talanger, älskvärdt behag, godhet, ädel stolthet, sjelfförsakelse och — svaghet, är väl svårt att finna i verkliga lifvet. Båättre äro Emma och D:r I— tecknade; den lättsinnige Albert F— är misslyckad. I sammanhang härmed kan Ref. ej underlåta att yttra det obehag, han vid läsningen af denna bok erfor af Förf:s envishet att nämna alla här anförda personer med initialbokstäfver: Fru M—, Emma T—, Albert E—, Baron W— elc.; och efter att hafva läst hålften al Första Delen, befarade vi, att Förl. slutliven skulle nödgas använda siffror eller bokstäfver ur Grekiska allabetet, då vi, att sluta af7Systrarne, väntade att få seen mängåi as handlande personer införas på shadeplatsen. Delta är också verkligen fallet i begae dessa Berättelser; men då de porträtter, som hår framställas till största delen äro mycket lika i sina hufvuddrag, framkallas lätt den anmärkning, att Förf. onödigtvis teknat samma förtjenster och samma fel hos fiera olika personer. in annan ann finins, som här kunde göras, är att Förf, då hon vill skildra nagon af sina hjeltar eller hjeltinnor såsom 2od och älskvärd, vanligen i stället gör dem något pjakiga; äfvensom Förf. gör sig all möjlig möda att få sina gossar och flickor bopparade. Af ofvanstiende anmärkningar finner man att det slutomdöme, hvartill Ref. kommer, ej kan utfalla särdeles gynande. i afseende på intrigen, anlåggning och utveckling. Emellertid bör ej nekas, att Förf:s stil är ledig och mestadeis jemn; all man i Systrarne. röjer många spår af en mild och ren qvinnosjäl; samt attDen unga Enkan kanske hos mången läsare väcker ett lilligt intresse för de här förekommande, i hvarannan ingripande, händelser. Ännu en anmärkning våga vi framkasta, hvilken Ref. alltjemt uppskjutit ända till slutet, emedan han verkligen dragit i betänkande att framställa den, och detta så mycket mera som den innefattar en hemställan snarare till qvinnan än till Författarinnan. vid läsningen af dessa böcker blir man nemligen här och der på ett ganska oangenämt sätt öfverraskad af beskrifningar öfver sedeslösa scener och personer, som man minst skulle vänta sig af en Försattarinnas penna; och hvilka här insalunda äro öfverdragna med någon särdeles tät slöja. Men på det att Förf. ej må finna detta klandrande omdöme alltför strängt eller grundlöst, vågar Ref., — såsom ett uttryck al sina tankar i detta ämne, — till Förf. ställa hennes egna ord, då hon låter Fru Sternleld (i Systrarne) uti ett bref till Fru Blum ysftra: Du misstänker mig visst icke att tillhöra dem, som vilja alt en försattarinnas skrifter skola vara så ösvernaturligt sublima alltigenom, liksom hon ville inbilla sina läsare, att hon lefvat i all sin tid med englar och icke med men: niskor, eller åtminstone att intet jordiskt finnes i hennes egen inbillning och erforenhet; en sådan tillgjordhet är på en gång ömklig och löjlig. Men derföre kan jag icke gilla, om man åsidosätter det skonhets sinne och den sine grannlagenhet, som visserligen borde utmärka hvarje skrift, hvartill en qvinna i är upphos2—— —od— 2 — —