Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juli 1843, sida 2

hof, hvad som för det närvarande är det gamla Weslerlandets största, nästan enda ankelägenhet; och de hafva heslutit arbeta för denna stora tanke. Ått den tanken icke är regerinqarnes, deri ligger omisskänneligen förnämsta fröet till det ständiga stretandet mellan dem och folken, till en strid, som icke skall uphöra förr, än Europa ändtligen en gång iilltvungit sig styrelser, hvilka vilja samverka till det målet; gå de blott in på den concessionen, blifver dem sannerligen mycket annat förlåtet, och man skall få se, att den fruktan, man nu förebär för samhällsuplösande läror, var i det hela ett hjernspp-ke. Mången har ostörd nog fatt bekänna sin tro, ända till dess han upställt belåten och symboler och olflentligen dyrkat dem. Danskarne vaknade riktigt till känsla af enväldets odräglighet först då, när de sägo, att autokratiens inkarnation och maximus communis divisor förelade deras styrelse, såsom vilkor för Sundstullens bibehållande och åtskillist annat, all icke i någon måtto ge efter för deras rop på konstitution. beras stora problem, deras diklan och traktan blef då att arbeta på en sakernas ställning, hvarigenom Norden, hvars interessen i detta afseende äro de samma, kan. lägga ett någorlunda vigligt veto i vågskalen emot de östra anspråken på förmynderskap. Hvad som mest synes här hafva slagit an på dem är den svenska visans ord. Ur vägen, Muskoviter !