Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1843, sida 2

för att hälsa på mig, hvilket jag besvarade med en nigning, som troligen toz sig nog ensaldigt ut för alt passa in i min roll. Likvål hade jag ännu nog mycken besinning alt ge sogdehustrun en vink, alt hon ej skulle förråda mig; då han frågade hvem det vackra barnet vore, var jag Anna, fogdens dotter. Efter ett kort samtal, hvilket likväl efter min Tants beräkning måsle hafva räckt åtmenstone en timma, återvände jag tili slottet, men var så tankspridd, att jag sade om många ställen i milt poöm tva gånger, andra åter utelemnade jag alldeles; och jag har blott edert öfverseende att tacka för att icke hela det oskickliga deklamerandet blef uthvissladt. Och innehållet af ditt samtal med den vackre främlingen ? Nu frågar du mig också verkligen för mycket; och jag slår vad, alt om du stått framför honom såsom jag, blott då och då kastande förstulna blickar på de korall-låppar, som uttalade så vänliga ord, och alltid åter förskräckt nedslående ögonen, så snart den lågande blicken ur hans svarta öga tycktes vilja tränga in i mitt hjerta, — så skulle du, liksom jag, ej veta att berätta mer om detta samtal, än att det gjorde dig en oufsäglig glädje, isynnerhet då min salänga nu firat den triumf, att han ännu minnes bondflickan från denna afton. och bur skall väl denna bistoria sluta? Ack, bästa Ulrika! jag bar redan uppbjudit allt mitt lättsinne, för alt slå bort denna tanke, som alltjemt tränger sig på mig; men jag kan ej visa den tillbaka. Det förekommer mig ofta, som om med den sälla stunden i fogdens hydda äfven mitt lifs blomma skulle bafva försvunnit.