Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1843, sida 2

Från åicd:s siorrespondent. Stockholm d. 26 Juni. llär är nu mer än vanlist militäriskt. Sedan 1818 och 1825 har ej på Ladugårdsgärde varit så mycket trupper sammandragna. I förgår, midsommardagen var stor parad på eft. m. sedan en deputation af befälet och truppen aflemnat den stora medaljen, som armen och flottan gemensamt låtit slå i anledning af Konungens 25:le regeringsär. Talen äro i dag i Statstidningen och beskrifningen på högtidligheterna å Gärdet och i hongl. Borgen på Drottningberget äfven. Jag förbizår alltså dessa detaljer och bör blott nämna, alt det Kongl. talet vid medaljens emottagande kunde vara temligen betydelsefullt, om man ej hade blifvit vand, att i dessa tal finna så mycket, utan betydelse. Sveriges arme och flotta, kallas der Konungens militärsamilj, och icke omärkligt tillkännagifves att de äfven äga den pligten att strida mot andra fäderneslandets fiender, än de utvärtes. Man vet nu att dermed förstås helt annat än folkets. Nåväl! allt sådant ordsvall kunde väl vara detsamma, ty ingen villas deraf ; men soraligt, rält sorgligt är det att höra, ur en monarks mund, som af försynen äger den lyckan sig unnad att vid 80 års ålder hafva så goda kroppskrafter, att han kan visa sig till häst ör llären, och hvars själskrafter man således gerna vill anse så goda, att han kunde sjelf öfvertyga siz om folkets tänkesätt och ej af den omgilning, hvarinnom han for hela året eljest innesluter sig, låta ingjuta i sig sarhågor eller misstankar, som en smula luant betraktande borde visa honom vara ogrundade, alt icke säga föraktvärda. Hvad man vill vinna genom dessa och dylika bemödanden, att söndra och splittra militär, folkklasser och sjelsva kärnan af nationen, det är snart sagdt obearipliet, om det verkligen skulle hafva ett mål. Men lyckligtvis torde det ej hafva ett sådant, och i alla fall är Svenska folket nog i stand att reda sig äfven ur det obellaget. Saken har dock mer än en sorglig sida, hvaröfver jag likväl ej nu vill yttra mig; i hopp all den detta skulle röra, handlar mera af tvång än böjelse. K