Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1843, sida 1

vacker trakt, som jag ännu icke skulle känna: något, som nästan förefaller mig osannolikt, då jag tycker mig temligen noga hafva genomforskat alla smyghål i vår nejd. De båda väninnorna lemnade nu parken, och Pauline förde Ulrika verkligen till en, för henne ännu okänd, romantisk dal, som, bekransad af berg, hvilka i herrlig gestalt reste sig vid dess kant, sträckte sig vid sidan af skogsströmmen, hvars bädd häftigt svallade och sorlade: den bugtiga gångsligen böjde sig här åt sidan, Ulrika beundrade ruinerna af en riddarborg, bvilka så pittoreskt sramstodo i bakgrunden, och ville just yttra en anmärkning om våra fäders hjeltetider, då Pauline lade sin lilla hand på hennes mund, och med en pantomim ålade henne tyst nad och försigtighet. Förundrad följde Ulrika sin ålskvärda väninnas blickar, och — se! på en mosshelupen sten, ej långt från de båda damerna, satt en Uhlan-ofsicer, med ett af ungdomskraft så blomstrande utseende, att Ulrika måste för sig sjelf tillstå, att hon ännu aldrig sett någon vackrare karl. Han tycktes skrisva med käppen i den nyss uppkörda sanden; och sedan Pauline böjt sig så längt fram, som den skyddande småskogen tillät, kastade hon sig, rodnande af glädje, till sin Väninnas bröst. Denna använde då all sin uppmärksamhet för att med salkblickar upptäcka hvad den sremmande skref, och läste i sanden namnet Anna.? vid hennes frågande blick drog Pauline henne med sig bakom de täta buskarna; oeh då de voro på tredubbelt så långt afstånd som fordrades för ait ej kunna höras af den vackre soldaten, började vår darrande skåna: