Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1843, sida 1

heori. Att vetenskapen har sanningen till sitt innehåll, att den enskilde, genom att fördjupa sig deruti, åtminstone theoretiskt höjes till det allmännas oinskränkta rike, som ej känner nåsot sörmynderskap, utan snarare uppträder med fordringar på tidens bestående ordning, med anspråk på sitt arf efter förflutna tider, som det slär särdigt att sjelf öfvertaga till bestyrelse, värd och förkofran, derom hade man naturligtvis ingen aning. Men vetenskapen är politisk i helt annan mening än religionen; ty den har i sig den organiserade principen till den verldsliga staten, ej, såsom religionen, till en khimmelsk: dess förhallande till verkligheten är langt mer omedelbart praktiskt, än den förras. llärpå tänkte man icke. Absolutismens ifrigaste vänner, den mest klassiska koryfe, såsom Fredrik li i Preussen, ja, sjelfva Ludvig MV, voro velenskapens ilriga besordrare. Och denna vänskap, mellan den ahsolulistiska staten och vetenskapen, var uppriktig, naiv; intet hyckleri, ingen list egde rum; LY man kände hvarann ej, och hyste, tillfölje af denna obekantskap, det sullcomligaste ömsesidiga förtroende. Har imellertid velenskapen bragt sin politiskt organiserade princip till medvetande, blifver den ett postulat gent emot den bestaende ordningen, och gör slulligen gemensam sak med en mera, på lilvets praktiska väg, utvecklad liberalism (den fransyska); då är det naturligtvis förbi med denna vänskap. i Således hafva vi kommit till den moderna absolutismen; denna har måst upplelva det förfärliga, alt religion och vetenskap, som den äldsta absolutism, i menlös godtrogenhet, obehindradt hade latit utveckla sig, hafva slagit sig på politiken, och derigenom blilvit dess motstandare. ben krassa absolutismen vet siledes, att den ej allenast står i motsats till den politiska, utan också till den religiösa och tänkande menniskan, med andra ord, att dess intressen äro skilda från den menskliga andens, i hvad riktning denna äfven utvecklar sig till sin sanning. Den vet, att den menskliga anden har det allmänna, i hvad gestalt som heldst till sitt innehåll, att, från det ögonblick, denne vaknat till sjelfmedveiande, den sjelflörnåjda, politiskt likgiltiga privatmenniskan bar blifvit en omöjlighet. Den vet, att, på den nu vunna ståndpunkten, det ej finnes någon plats öfrig för en individ, som har den absoluta makten, Irihet och rätt i sin ficka, och gent emot sig en massa ulaf, af kärlek, tillgifvenhet och andra absolutistiska dygder, genomträngda väsen; den vet, att allt arbete af menniskoslägtet, är ett arbete på dess emancipation, en strid för dess frihet, mot hyarje främmande, utvärtes makt. Detta vet den moderna absolutismen, den är derför ej längre nalv och menlös, utan reflekterande, det fattas densamma den äldres älskvärda sjelfförnöjsamhet. Men hvad gör den, hvad är dess politik? Kan den, likasom den I romerska hierarkien i allmänhet, vilja uppträ(da mot vetenskaplig och samvetsfrihet? Nej, det skan den ej, dess olikhet dermed skulle just bestä deri, alt den blott i jordiska, verldsliga angelägenheter, fordrade absolut underkastande, men deremot ej motsatle sig den menskliga an. aaa3