Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1843, sida 1

derför ej vara deras kall att sätta sig i någo! praktiskt förhållande till densamma, utan blot all visa blind kärlek, obetingad tillgifvenhet föl den individ, hvars privatsak staten är, och som till vedergällning, också visar en rörande faders kärlek mot alla sina undersåtare, såsom privat personer, det är så vida de läla staten vara er sak utom sig och älska och vörda honom, så som dess inkarnation, dess mandoms-annammel se; så vida de,i förhållande till honom, fadren anse sig, såsom politiskt omyndiga; i det ögon blick deremot, då de skulle vilja lyfta sig til statsborgare, till sådana, som erkänna, att de allmänna jemv: äl tillhör dem, också är deras be stämmelse, då begås derigenom ett brott mot fa milje-tillgifvenheten, som nödvändigt måste för vandla den faderliga kärleken till vrede, nåder till tuktan. Men det giss andra sidor i det menskliga hi vet än den yolitiska, der det allmänna sram yter, och hvarigenom menniskan upphör at a privatperson, såsom religionen och veten apen; huru förhåller sig absolutismen till dem Det är uppenbart, att absolutistiska furstar haf va varit ilriga vänner såväl af religion som ve tenskap; hur låter det förklara sig? Härtill kun na vi genast svara, att denna ynnest blott grun dar sig på den tanken, att religion så vål sor vetenskap är ren privatsak. I medeltiden va religionen utvecklad till en kyrka med verlds beherrskande makt, genom reformationen blef de nedsatt till den blygsamma ställningen att var den enskildes ensak, omsorgen för hans själ salighet. Salänge religionen ej är annat än de kan absolutismen ej annat än gynna den ty den alvänder just uppmärksamheten från d intressen, som absolutismen förbehåller fursten från de jordiska till de himmelska angeläågenhe terna. Men ehuru vi här blott hafva ett privat intresse, näml. det för vår själs salighet, så ä detta icke dess mindre absolut och tal intet åsi dosättande, pligten mot staten bör underordna densamma. Nu uppstår ovilkorligen den frågan om en kollision är tänkbar? Vi svara ja; t om än religionens egentliga mål är det himme ska riket, dess åligganden heliga, således uta allt förhallande till denna verlden, så kan de dock, blott genom att ingå i verldens förhå landen, arbeta mot detta mål; det närvaranc jordiska tillståndet, dessa menniskor, med der: äflan och taslan, blifva dock den eg eniliza grun hyarpå det bimmelska riket shall hvita, och hi visar sig nu religionens organiserande makt, de autonomiska principen, i motsats till staten ; de blandar sig väl ej i statens angelägenheler, me den har sin egen politik, den organiserar s oberoende af staten, såsom samhälle, såsom ! ke, och härmed upphörer den att vara priva sak, och träder i opposition mot den absoh lisliska staten. Vi hafva, i senare tid, haft til fålle att märka en sådan opposition, såväl fri den gamla lutherska separatismen och anliba lismen, som från den katholska hierarkien. 1 denna punkt är således vänskapen bruten me lan absolutismen och religionen; ty religion är här politik. Samma rörelse inträder 1 vetenskapen, som a solutismen också gynnade, i den förmodan, den blott var privatsak, tom spekulation, Dl a ora AA ar