Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1843, sida 1

id kommit i svang genom Boheman om Ägg örde en slags frimureri, hvari äfven sponi ner kunde få deltaga, under namn ab UHI an eller Förbundet E. L. U. D. Förf. pästår äfven, att Carl XII meddelat sin gemål något af det gamla frimureriets hemligheter, ych det är kanhända derigenom han kommit öfver sina kunskaper deruti; ty kommer nåsot blott i sruntimmersöra, så kommer det också snart ur fruntimmersmund. — Morianens eller Badins hufvudsakligaste roll är, i denna, så väl som i de föregående delarne, mest på titelbladet; och en spefogel skulle kunna påstå, att valet af denna titel endast vore symboliskt. lmellertid förekommer han ändå ibland, såsom mellanspringare hos de kungliga, dock var hans ställning i samhället alitför ansedd, att han, såsom författaren, sid. 537, insinuerar, skulle taga drickspengar för sitt sqvaller; han fick deremot årspensioner derför. Hans räsonnementer, som sluta närvarande del, äro imellertid ganska riktiga. — Beskrifningen på Hertig Fredriks emottagande af sin syster i Qvedlingburg, är rält angenäm, genom prägeln af den uppriktiga syskonkärlek det bär. Hertigen besökte, under sitt vistande derstädes, också Aurora Königsmarks graf; men var hon verkligen född, som förf i en not påstår, 41668, så var det mindre underligt, att Carl XII motstod hennes behag, under kriget i Sachsen. — Längre fram förekommer berättelsen om Gustaf Adolphs däraktiga, länga vistande i Tyskland och hans fåniga machinationer der mot Napoleon, hvars bittra frukter Sverge sedermera fick smaka. Bäst hade varit, om han genast blifvit qvar der, så hade vi måhända fått behålla Finland, och mycket sett annorlunda ut. Det var derför ganska riktigt, då en s. d. riksdagsman frågade en borgmästare, som han skjutsade, sedan han först satt visshet, att man ej qvarhölle G. A. i Tyskland, för det han, som man sade, ej kunde betala sin skuld der: Huru mycket skulle de väl vilja ha, för att för alltid behålla honom?? — Några år senare besvarade händelserna kathegoriskt denna fråga. — Ett stort bevis emot allt det goda förf. säger för 6. Å. ger oss förf. sjelf, då han omnämner hans fåniga åsigt öfver uppenharelsen och Napoleon, och det behöfs ej mer för att bevisa G. A:s fullkomliga oduglighet, som regent. Detsamma har hans son bevisat, då han ej ens har förmått administrera sin egen förmögenhet, så alt, om någon orättvisa också låg deri att utesluta honom från thronen, som vi, i alla fall, ej alldeles vilja medge, så hafva vi åtminstone ingenting att regrettera. Förs. anser G A:s sörryckta åsigt af uppenbarelsen för öfversinnlig; vi påstå deremot alt den, likasom hvarje åsigt, som vill tillämpa uppenbarelsen på det synliga, är sinnlig och derför oriktig; ty det andliga bör andligen förstås. — Bland andra förhållanden vid hofvet, hvaraf nästan intet förbigås, omnämnes äfven llertiginnans af Södermanland intima vänskap med Grefvinnan Piper, född Fersen, hvars förhållande i Berlin, vid Baron Taubes hasliga död, och inveckling i ryktena om Carl Augusts död gifvit henne en bedröflig ryktbarhet, och måhända framkallade, till en del, scenerna d.