20 Juni 1810, för hvilka hennes bror, Åxzel Fersen, föll ett blodigt offer, till evig nesa för verkställande makten. Ett sådant umgänge salar ej mycket för Hedvig Charlottas egen karahter; ty: iUlis-moi qui tu hantes et je te dirai qui tu est. — Bland efterföljansvärda drag i regimen under G. A. var, utom ordhälligheten, öfver den hastighet, hvarmed lediga embeien besattes. Huru svärjer ej närvarande uppskjutningssystem deremot, ett syslem likaså olyckligt, som olagligt, och som ensamt borde göra rådgilvarne nalionens förtroende sörluslige, om det ej vore tusen andra anledningar dertill. — Gustaf Adolfs olycksaliga lynne och kynne, som ej kunde medföra annat än hans egen undergång och äfven hade medfört rikets, om han fått sitta längre vid styret, utvecklade sig mer och mer i hans förföljelse mot minsta gnista till sjelfständighet hos författare, talare, eller hvem det vara må. Det var under denna tid, och då hospoeten Leopold sjelf förvistes från hufvudstaden, som ban skref: Vår Salomo, i vishet, sett, alt spöoch fästningsstraff, med mera, som hör till konsten alt regera, rätt liten håg för royalismen gett. Det skulle hafva gått långt, då en Leopold skref detta; men till och med förs:s eljest mot G. A. så milda penna, kan ej förneka hans förhatliga skuggräddsla och våld mot tanken och bvarje frisinnad handling, hvarje uppriktigt sanningens ord. Följden blef också hvad den nödvändigt måste bli vid hvarje dylikt handlingssätt: eget förders. Det blir utvecklingen till denna för G. A. olyckliga; men som vi vilja tro, för Sverge lyckliga (fast vi hittills ej rönt särdeles frukter deraf) katastrof, vi med längtan emotse af förf:s retande penna, i nästa del af Morianen.