Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 1

let af biskopsdäåmet i Jerusalem, nyli pÄdr rägen uppmaning af Cultusministern hhkorn, har måst blifva firad i alla kyrkor i dån preps siska staten. Man skulle tro sig vara Wyffiytta ill korstigens tider. . En annan stridsfråga, som, hela vintern, UH— xjort samtalsämnet i allmänna och enskilda kretsar, angår den nya äktenskapslagen. Enligt densamma, skola nemligen äktenskapsskilnaderna, på allt sätt, försvåras, och derför, enligt Christi utsago, endast äktenskapsbrott anses såsom skäl dertill; men, för att t. o. m., på denna grund, göra äktenskapsskilnader så sällsynla som möjligt, skall, vid utslaget till skilsmässa, domaren tillika döma den skyldiga parten till — tuftthus! — Mot denna orimliga lag har imellertid den alimänna rösten uttalt sig så högt och afvörande i hela landet, och alla Provincial-landtdagar hafva så enhälligt förkastat kriminal-straff för äktenskapsbrott, (så framt de ej åläggas, tillfölje af den förolämpade makens eller makans begäran), att regeringen lofvat, att, ännu en gång, före dess promulgation, framlägga äktenskapslagen för samteliga ständernaa, och det har derför numera ingen fara dermed, att den kunde gå igenom i sin primitiva form. Svårligen förbältras folkets moralitet derigenom, att man ej mer skiljer olyckliga äktenskap, eller bestraffar åktenskapsbrottet med tukthus; detta senare är isynnerhet derför också betänkligt, emedan brottet oändligt sällan fullständigt kar bevisas, och derfor eden måste begagnas, såsom bevis, hvil-ken, i sådana fall, ofta säkert skulle blisva mened, hvaraf lagskipningen, i alla fall, till mensklighetens blygd, hvimlar, heldst Christus sjelf vid hvars ord man, särdeles vid äktenskapslagen, nu så noga tycks vilja binda sig, säger: Edert tal bör vara ja, ja, och nej, nej, hvad derutöfver är, är synd.? ville man dessutom verkligen kristligt följa Christi ord, så borde man snarare lätta än försvåra äktenskapsskilnaden; ty, utom det, att han, med sin skärpta lagförklaring, säger: att den som endast ser på en qvinna med okyskt begär, har redan gjort hor med henne i sitt hjerta, kan man jemväl anse äktenskapsbrott vara begånget så snart man bryter mot den kärlek, som, framför allt, bör råda inom äktenskapet, denna samhällets grund, det uppväxande slägtets förebild, som, så stor välsignelse det också skördar af ett äktenskap, uppkommet och fortsatt på en sann kärleks grunder, så kan det, af elt motsatt förhällande, af det helvete, som ett olyckligt äktenskap skapar, ej skörda annat än förbannelse. Långt ifrån derför att vara bland dem, som billiga det sträfvande till äktenskapels afskaffande i dess kristliga och sannt menskliga betydelse, hvilket hos en och annan af nutidens skribenter tycks framskymta, — ty derigenom vore mensklighetens skönaste blomma, den husliga sällheten bruten, — kunna vi ej annat än instämma med dem, som tala för upplösningen af de band, som sträfva att sammanhålla en onaturlig olycksalig förening, hvilken blott kan åstadkomma enskildt och äfven allmänt förderf, så tillvida, att hvarje enskildt väl eller ve slutligen sprider sig till det allmänna, likt ringarne af en i vattnet nedkastad —