Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1843, sida 1

— ilva ett falskt begrepp om hans karakter, om le fälldes inför andra vittnen än hans vänner. Så kan han t. ex. helt allvarsamt säga åt er, utt han ej älskar någon annan varelse på jorden in sin hynda; men hans uppförande mot sina vänner och den tillvifvenyet de hysa för honom, iro lysande bevis, att hans ord äro ogrundade. Det är hos honom en sinnets ojemnhet, som förmår honom att ej lata märka sina verkliga intryck, och dölja de för honom hedrande känslor, som lefva i hans hjerta. Frapperad af den naiva egenkärleken hos de flesta artister, har han sökt undvika den löjlighet, de dermed gilva sig, genom att aldrig tala om sig sjelf, öch dika sig utseende af att förakta sin ära. Likaså har Rossini, öfvertygad, att all kärlek är till en viss grad en svaghet, som pålägger ett ok, nästan alltid dolt sin böjelse för vänskap och välvilja, och har trott sig blifva mera oberoende, om han behandlade sina känslor med den ton af lätisinne och skämtsamhet, som han i allling inlade. Dock är den villfarelse, som härutinnan röjer sig, ej grundad i hans hjerta. Hvad mig beträffar, så har jag den bestämda öfvertygelse, alt han kanske mer än någon annan kunde vara i stånd att hysa en verklig tillgilvenhet, en uppriktig vänskap. lag har redan på ett annat ställe yttrat, alt denne store konstnär är behäftad med det svårasle onda, hvaraf en hög intelligens kan lida, ly han saknar i allt tron på tingens realitet: man märker hos honom en öupphörlig fruktan att blifva hällen för narr. — Hans filosofi är ej allenast en tvifiande, den är en förnekande filcsofi; hvilken blir så mycket mer att beklaga, då