Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1843, sida 2

yttra sig endast om den minst betydliga delen deraf. För att göra farcen alldeles komplett, vill ombudet, att alla sordrings-anspräk, som kunna hafva uppkommit genom särskilda, vid administrationen anställda personers föreskrifter och löften, skola göras gällande mot dem, men icke få ingå ibland anspråken mot principalen. Många af dessa personer äro döda, få vederhäftiga; och om äfven icke så vore, så skulle G. i alla fall genom bifall till detta vilkor stänga sig från nästan all möjlighet att vinna rättvisa. Han har nemligen alldrig communicerat sig med principalen sjelf, och äger ingen enda af honom underskrilven rad. Skall denne nu icke ansvara för sina agenters åtgärder och löften, så kommer han lätt ifrån allt, hvad han vill komma ifrån. Visserligen kunna åtgärder finnas, hvilka utgå från dylika agenter, men för hvilka principalen dock icke är ansvarig; men hvem skall afgöra, hvilka de äro? Förmodligen just kompromissen; och försöket att från dennas domsrätt skilja en af dess egentliga föremål mäste förefalla såsom en plan att göra hela medgisvandet till ett tomt upptåg, hvarmed ingen ting allvarsamt menats. På denna punkt står det besynnerliga och skandalösa målet nu, ester hvad som sorelupit vid Kämnersrätteus sista session i Fredags. lluruvida det någonsin kommer till ett verkligen rättvist och billigt slut, kan ingen forutse. Då de, som företrädesvis äga medel och utvägar alt krångla, äfven vilja krängla, då kunna de gå långt; och nog kan Grave hinna dö i sitt armod, om domstolarne skola skaffa honom rätt, häldst om den princip får råda, som mången gång uppenbarat sig, och sist i Wernstedtska målet. — Aldrig kan man om någon person eller corporation så höra så odelade tankar, som om vår nu varande Högsta Domstol. Denna utgör verkligen kronan på allt, hvad kronan i trettie år sörmått åstadkomma.