Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 maj 1843, sida 2

För alla kännare af personer och af vanli ga förfaringssättet var det en surprise, att Inspektoren Grave så fort och lätt erhöll medgifvande om kompromiss; man frågade sig, om det då vore möjligt, att det trakasseri-system, som så länge radt mot den stackars kharlen, skulle så med ens förvandlas till ett öppet och loyalt förfarande, till en ärlig önskan att ändtligen en gång se den smutsiga trashärfvan utredd. Denna surprise höll nästan på att förorsaka en soris revolution i tänkesättet, en reaktion mot de besynnerliga känslor, som allmänheten vant sig att hysa, så snart fråga är om behandling af saker och personer från ett visst håll. Endast nägra få ville icke tro på den hastiga metamorsosen, skakade betänkligt sina hufven och mumlade: vi få väl se! Och de tyckas hafva haft rätt; de fingo snart se, nemligen att hela den hastigt påkomna sranchisen och loyanteten voro, hvad de alltid varit: et spegelfäkteri. kompromiss medlyafs, ja Gubevars! Man hade således uppfyllt allan rätt färdighet, alla hedrens fordringar; men då nu fråga blef om verkställigheten, då räckte dessa fordringar icke längre. Ordet var uttaladt, löftet gilvet; och detta är ju, som man vet, redan en så stor concession, att endast den obändigaste rabulism kan fordra mera. bå ombudet kom att utveckla sitt medgifvande, befans det, att vid kompromissen fåstades Sådana förbehåll och vilkor, att den skulle blifva någon ting helt annat än kompromiss och i det hela ingenstädes kunna komma, icke ens så längt som en vanlig domstol. Om Grave underkastade sig dessa vilkor, så hade han blott (såsom ombudet uttryckligen vill) afsagt sig all regress till domstol, utan att erhålla någon annan utväg i stället, emedan det icke är otroligt alt en kompromiss, som finge sådana vilkor sig föreskrifna, kunde förklara sig urständsatt att handlägga målet: och äfven om detta icke inträffade, vore den i alla fall så bunden af de ovanliga extra foreskrifterna, all G:s vigligaste anspråk, grundade på hans största lidanden, icke kunde komma under prölning, enär både tiden för sordringarnes uppkomst och beshafslenheten af de hundlingar, hvarpå de skulle så grunda sig, äro så kringskurna, att pompromissen blefve berättigad alt