Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1843, sida 1

mycket mera skäl att nu upptaga detta utkast till skärskådande. Hufvudpersonen i berättelsen är en Kunglig Sekter Tralön, som också straxt i början presenteras för läsaren, på följande sätt: Tornväktaren öfvade just sitt musikaliska gehör till midnattsklockans dofva slag, då Kungliv Sekreter Tralen nädde sitt hem, der herrskapet under osynlighetens slöja benäget torde göra hans närmare bekantskap. su Ett sakta sprakande — det var icke från herr? Sektern, det var endast hans omedvetna sträfvan all bildlikt framställa ljusets strid med kaos, och tändstickan och svalsvel lroppan ässas snart om lågan, liksom menniskan ofta för ett ågonblicks glans är färdig att våga allt. Mörkret skingras, och herr Sektern presenterar sin mörka figur, öfversådd af oräkneliga diamanter — en skänk af regnet, hvars mot fönstret smattrande droppar liksom begära inträde till sina införda syskon. Stackars Sekter! betrakten honom, hulda läsarinnor; är han icke intressant? llan har tändt ett ljus och betraktar nu den förkolnande stickan med en suck och en blick, som om han ville säga: du är en bild af min hänförelse, min lycka och mitt hopp denua afton. Slickan faller till golfvet och Sektern tyckes falla i ett fantastiskt grubbel. Ilan är orolig: men det är en oro, som icke kan lugnas af hans vanliga promenad å la Goethe af och an på golivet: hans inre är upprördt. Han nedsjunker i ett soffhörn och förlorar sig småningom i djup eftertanka, eller, rättare sagdt, i tanklöshet, ty, älskvärda läsarinnor, när J satt sådana myror i någons hufvud, som nu i Sekterns, så sorjaga de åtminstone alla förnuftigare tankar. Det är eget med vårt lynne att den minsta känsla för vår smärta mildrar den, då det lifligaste deltagande i medgången knappast rör oss, men det sednare är en omärklig tillökning på öfverflödet, det förra en skärf i nödens stund, och ovädret ger i sina oroliga, enkla och melankoliska loner en samklang med Tralens sväfvande tankebilder, som vaggas af hans känslor, under det de roa sig alt vexelvis skicka ett leende eller ett moln öfver hans anletsdrag. Ilan framtager från sitt bröst en liten blå bandros, betraktar den med förtjusning och saknad, och — jag vet ej om den ofrivilligt framkallas eller om detär en lemning af regnet — men en tår darrar i ögat deröfver. Traln uppsöker en minnesbok, hastar slygtigt förbi några utkast till fruntimmersporträtter, härlockar, granna fraser och toma tankar m. m., hvilar ögat vid ett tomt blad, men bortkastat boken åter. Nej! utropar han, du är mig för helig att fästas som elt tomt mirne bland dessa bevis af min fåfänga och den hånande gäre verldslifvet offrat derål, du, vittne till en känsla, jag förr ej anatl Ni finner således att kärleken här är med spelet — denna plågande skälmunge. — Denn: blia bandros äger Tralen såsom ett minne a en maskerad i Kirsteinska huset i Stockholm der han förälskat sig i ett okändt fruntimmer från hvilkens ena ärm en Siden-förgätmigej, — som gilvit titel ät berättelsens första aldelning, — vJösrycktes och fördes mot vår älskares b