Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1843, sida 2

mande länder, ehuru det syntes mig, att det!grunden mera var för min, än ländernas skull; hvarmed jag naturligtvis äfven är ganska nöjd. Obeqvämligheten att tala i ett språk, il. avilket hon icke är van att tänka, visste hon att öfvervinna, och att dels på fransyska, dels på tyska, säga hvad hon ville, enkelt, okonstsadt och bestämdt. Hon har sköna, tankfulla ogon, och en ren, fast, jag hade lust att säga, solid panna, under hvilken de skarpt tecknade ögonbrynen röra sig, så ofta hon talar — hvilket kläder henne mycket väl, isynnerhet, så ofta en tanka arbetar sig fram och vill blifva ord. Hon har en liten och vig flgur och var klädd i svart siden. I hennes förmak stodo två stora bokskåp, med böckeri det svenska, tyska, franska, engelska, och jag vill äfven tyckas, det italienska spraket. Tyska läres jemte svenskan i skolorna. Göthe och Schiller hafva alldrig blifvit öfversatta på svenska (7) och likväl har hela verlden läst dem. Detta är ett stort företräde, som derigenom vära böcker hafva i Sverige framför svenska böcker hos oss. Öfversäuningar äro alltid särglosa litografier och ofta dålig smörja. Hon ritar förträffligt porträlter i profil och i miniatur med tusch, och har ett intressant af henne sjelf ritadt album af sådana hufvuden, hvilka hon äfven ökade! med mitt. När jag sitter, för att målas, blir jag såsom oftast sömnig; derföre låter jag icke serna måla mig; ty det sårar min fafänga, att mina porträtter se så besatt enfaldiga ut; denna gång sick seancen lyckligare, ty grelvinnan Rosen sjöng med ljuf röst vackra svenska sänger för oss. Sedan jag känner Fredrika Bremer och sett benne i silt hem, sina vanliga omgifningar, förstår jag bättre detta Stilleben i hennes böcker, än jag gjorde det förut. Menniskan förklarar mig alll. — — — — — Jag tycker, att Fredrika Bremer står i ett så noga sammanhang, med sitt land, hvars dotter bon är, med sina böcker, som äro hennes barn, att jag icke sjelf rätt vet, hvilken al dessa tre gifvit mig nyckeln till de andra. Allt, hvad hon plågar att beskrifva, landthusen, trädgårdarne vid sjön, sättet alt resa, dessa små lätta vagnar med två hjul och en häst, i hyilka två personer åka ut att spatsera — allt detta står på svensk botten och under svensk himmel. Man ser det så i verkligheten, och endast här ser man det så. Det bringer mig då till den slutsatts, att hon lika så noga iakttagit och uppfattat menniskornas karaktärer, och att det inre husliga lif, hvilket hon så gerna skildrar, verkligen är en skön egendomlighet och ett stort företräde af hennes hemland. Stockholm den 5 Juli. Jag har i dag blifvit öfverraskad på ett högst angenämt sätt. Konungen har skänkt mig böcker och kartor öfver Sverige, om hvilka ban tror, att de kunna intressera och vara mig nyttiga. Det är dock ytterst nådigt af en Kung, och mycket älskvärdt af en gammal herie emot en honom alldeles obekant person. Jag undrat icke, att folket här i landet var så utomordentlig vänligt emot främmande, när till och med Konungen är det på sådant sätt; ty jag ha efter vanligheten hvarken varit vid hosvet, elle: i behörig med de honom omgifvande perso ner. Mamsell Bremer var ännu en gång ho: mig, för alt säga mig farväl, och således skil jes jag då nu — hvad menniskorna angår, — med de angenämaste intryck ifrån Stockholm ty i afton gå vi ombord på ångfartyget Pol hem, för att göra kanalresan till Götheborg