Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1843, sida 2

;lst nyss utgifvit sin resbeskrifning under namn isl: En Reiseversuch im Norden?.) 1 inledningen säger hon: I mina franska minnen har ag sagt, att mitt hufvud vore ett prisma. Om lelta är sannt så synes i denna bok intet derisf, och det helt naturligt af den enkla grund, medan jag ingen sol såg i Sverige. En sol var hon likväl här sett, och denna är Mamsell Bremer. Om henne säger författarinnan öljande: Jag var hos Mamsell Fredrika Bremer på Arsta. Så heter det landtställe, der bon, jemte sin mor och yngre syster, tillbringar större delen af året. De sednare två damerna hafva tilibragt sista vintern (4841 —49842 i Nizza; kon sjelf icke; hon älskar icke resor, oro och förströelser. Hon har tillbragt sju månader, sju svenska vintermånader på Arsta, alldeles ensam utan att se någon enda varelse, utom sin kammarpiga. Jag skulle icke tro, det man vore istand att uthärda sådant, om hon icke sjelf berättat mig det. Jag gladde mig utomordentliet att lära känna henne, ty jag känner öfverhufvud alls ingen författarinna, och man är ända litet nysiken att möta sina likar. Hennes namn är hos oss i allas mun, hennes böcker i allas händer, och talar man hos oss om Sverge, så tänkar man genast på Fredrika Bremer. Huru skulle jag annat än fägna mig öfver att lära känna henne. Enligt hennes böcker gjorde jag mig äfven en föreställning om henne. Jag föreställde mig henne tyst och allvarsam, och med ett litet humoristiskt drag; sådan är hon äfven i verkligheten och dertiill utomordentligt söt; hur det fägnar mig! Jag vet icke, hvarföre man i allmänhet har fördomar emot författarinnor, att mani genast sörknippar med dem iden om något löjligt och förvrängdt. Det må kanhända varit så förr; nu mera icke. — — — Årsta bar äfven sitt lilla historiska moment. På dess stora äng har Gustaf Adolf samlat och mönstrat hären med hvilken han såsom Konung först tågade till Lisland, och jemte sin gemal och dotter bebott det trähus, som ännu stör qvar bredvid boningshuset under herrliga träd. Detta är af sten, fyrkantigt och statligt, med höga, stora rum. bygdt under trettio åriva kriget. Träden hade ett mörkt, och slätten ett gratt utseende; på afstånd såg man hafvet. Man forslog mig en promenade; men jag, som sa gerna vistas i det fria, jag, som så gerna går, föredrog att icke gå ut. Ute var intet, som lockade mig, men der inne var det så trelligt! jag kan begripa, att man här känner sig obeskrislizt fästad vid sitt hem. Jag bad Mamsell Fredrika att visa mig sitt rum. bet är enkelt . . . . . som en cell. För mig skulle det vara högst otresligt; ty det är ett hörnrum, har fönster åt båda sidor, således dubbelt ljus och alls inga gardiner. Tre syrkantiga bord sti i detsamma, helt och hållet betäckte med böcker, papper och skrifdon, jemte ett stycke möbel i sträng styl, dermed menar jag en sådan, som uppfordrar oss, att, som sig bör, tout bonnement sätta oss på soffa och stolar, men icke alt sträcka och lägga sig — som jag så gerna vill göra. På väggen hänga åtskilliga taflor. Detta är en liten äkta Teniers; men jag vet, Ni tycker icke om den? — sade hon leende och pekade på en tafla, der en bonde stoppar sin pipa. Jag svarade då äfven ärligt nej. Ösverhusvud sade jag oftare nej, då hon sade ja; men det gör ingenting. Detta är endast odrägligt, då man å ömse sidor icke tycker om hvarann. Har man deremot tycke för hvarandra, så är det ett behag mera; ty man lärer genom andra att se, hvad man sjelf icke ser, eller man lär åtminstone, att andra hafva en blick sor saker, som äro dolda för oss. Ilon hade för kort sedan fatt Echermann om Göthe, och boken behagade henne mycket. — — Hon tycker icke om att resa: hon menar, man kunne lätt öfverväldigas, förbländas eller blifva konsus, och frågade hon hvad skall man göra med allt det främmande? — Man gör sig förtrogen dermed; deri ligger just det angenämal! menar jag. Jag ville öfvertala henne till en resa till Italien: vi ville resa tillsammans; men hon hade ingen lust. Jikväl intresserade hon sig lisliat