Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1843, sida 2

ar hans förra ölvertygelse stödd på inga 2run-lan er, så kan man med godt samvete fråga, hvad s ka ikerhet finnes, att den nya hvilar på ännurer ättre grunder, eller ens på några, ja att den ger r en öfvertygelse och icke blott ett husskott sk: ller någon ling ännu sämre. Dessa betänkfrå gheter gälla om hvarje ölverlöperi, men fram-Af, ör allt för hvarje sådant, som Gr. Ilorns. ör ifv Vellington och Peel sågo sig af omständigheterföi as tvång nådsakade att gå in på ett par son lgårder, dem de förut bestridt; men de ka-Sstå tade sig icke med hull och här och ölver-m. Irifter och ilska in uti ett nytt parti, skymqv ande och fördömande allt, hvad de förut trott, så ich drömmande om förådelsens styggelse och nå erldens undergång af sina fordna trosförvand-tr. ers hela bekännelse och stråfvande. Ått sa mognade män skulle kunna sålunda er-sel ånna, det de under en hel ling lefnad varit besängda i alla, det föreföll dem icke nöjligt. De begrepo, att modifiera är ett, öfveröpa ett annat, och alt om en man, som gör mspraåk på namnet, eller på rättigheten att inverka på silt låderneslands öden, nödsakas vika, en eller annan punkt, från sina förra asigter, så kan det ursäktas hufvudsakligen derigenom, alt en pluralitet förklarat sig mot dessa; men de tänkte sig icke möjligheten af en öfvergång, som icke föranleddes af något dvlikt, utan var ett vindslöjel-hast just tvärt emot vinden. betia måste bevisa, alt den öfverlöpande iche på hela den långa tiden af sin föregående bana, förmått begripa, hvad hans egen tro innebar, och bvarthån hon skulle leda, utan emottagit likasom en ome-f! delbar ingifvelse derom, just som hans tro höll lä på att sa öfverbanden. Ilärutinnan ådagalägses åter en sådan hufvudets hlenhet, att öÖfverluparen ålminstone icke må begära alt blifva använd vid ledningen af landets angelägenheter. Ilvad skulle då Il:rr Wellington, Peel Åc. såga om en styrelse, der dylikt öfverlöperi just vore vägen till höga embeten. Ester att hafva gjort den upptäckten, att man hittills arbetat för ett falskt ändamål, bör man — gå i kloster; men icke bör man begära att ytterligare blifva trodd om att duga till någonting maktpåliggande i staten. i Det är just denna hufvudels klenbet, hvaraf Grefve lorn synes hafva under hela sin tid varit besvärad, jemte en stark släng af aristokratiska dunsler. Ilan tyckes hafva velat vara med om en opposition, så länge denna var en riddarhus-opposition; men då det visade sig, att en dylik opposition under en dylik styrelse som vår är ett oting, ja att den snart blifver så öfverallt, då harmades hans erelliga hjerta och bälvade. Det finnes nemligen en sorts bäfvan, som griper vissa, då de se folket vilja spela med i ett spel, som de sjellve länge spelat och då tyckt vara icke alls farligt. Grefve Horn har varit ett demligen ljust husfvud i att uppfatta vanliga frågor för dagen; och han har ägt en viss parlamentarisk förmåga att föra sina tankar till torgs. Men alt han icke varit någon verklig tänkare, det har han visat genom den bäfvan, som dref honom ur oppositionens leder. Ty det var bäfvan, nemligen för ett hjernspöke, som kallas pöbelvälde — ett fantom, som man kan förlåta mången annan att han tror sig se, men hvars uppenbarelse är oförlatlig hos en man, som spelat Gr. Horns föregående role. Den, som kan så hafva misstagit sig en gång, eller tro sig hafva misstagit sig, den kan snart äter tro på ett misstag och än en gång sadla kä lo in fl lu ul e 1 ti r : li . U om; och vi förstå icke, huru en regering kan med trygghet använda en sådan man, så vida man icke litar på andra band än öfvertygelsens. Så illa tro vi dock icke om Grefve Horn, som att nagra rent materiella konsiderationor skuile bestämma hans politiska vändningar; men det kan finnas andra band, som numera olösligen I fästa honom vid det parti, han vid sista riksdags sslut omfattade: den sorts hätskhet, man måste hysa mot gamla trosförvandter, då man känner sig blygas inför dem. Mannen är ohjelpligen komprometterad ; och detta är ett oslilligt band. Folket tal tusende gånger heldre en gammal motstandare än en öfverlöpare; det kan akta den förre, men försonas aldrig med den sednare. Detta är skälet, hvarföre Baron Lovisins utnämning till krigsminister icke gjort hälften så ond blod, som Gr. Horns till Landshöfding, ehuru den förre, på duglighetens vägnar, kanske icke är bättre än den sednare. Den undfallenhet, snart sagdt artighet, hvarmed oppositionstidningarne mottagit den nye krigsministern, må sälunda vara i någon mån förklarlig; men förlåtlig är den knappast. Af en minister har man rätt att (om nu politisk tro skall uteslutas ur räkningen) fordra, icke blott heder och ärlighet och ett visst, i mindre vigtiga förhållanden ådagalagdt ordningssinne, utan äfven karaktersfasthet, sjellständighet, förmåga af klara äsigter och af deras ihärdiga genomdrifvande, samt framför allt kunskaper. Mätes nu Frih. Lovisin med denna måttstock , så tro vi honom besinnas ovanligt undermålig. Politiska tänkesätt har han aldrig ådagalagt, utom hvad som kan uppenbara sig i kammarspisningar, och som sålunda förmodligen reducerar sig till passil undergifvenhet, hvilken är rät svår att förena med en ministers sjellständighet. För skarpsinne och i synnerhet kunskaper har han icke varit känd, utan just namnkunnig för motsatsen. lluru här verkligen står GSI lan man häct ca doraf att en sådan nian