Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1843, sida 1

— sin första ungdom, bestämd till något utomödenlligt, utan att likväl ännu ana, i hvilken iktning han skulle komma att prestera det. sedan han försökt sig på åtskilliga vägar, ervände han slutligen sin egentliga bestämmelse vara det industriella lifvets ordning, och gör man afseende på hans snille, såväl som på hans största afvexlingar i lifvet, på den rika ersarenhet han samlat under de olikaste ställningar och förhållanden, så måste man medge; att han hade rätt. 1 sin Catöchisme des Industriels utvecklar han den motsats, som eger rum mellan samhällets medlemmar , den orättvisa som läg deri, att den arbetande klassen, som egentligen borde stå högst (då man nämligen antager , att njutningen är det högsta, bör industrien, som frambringar dess föremål, anses för den hufvudsakliga verksamheten i samhället), var gisfven till pris ät allt elände. St. Simons mening var dock väl egentligen ej, att sätta den arbetande klassen öfver de andra, utan snarare att sätta alla klasser lika högt (hvilket. i det hela ej är oriktigt; ty de som väl fylla sin plats i samhället, den må vara af hvad beskaffenhet som heldst, skorslenssejare eller minister, böra skattas lika högt, äro egentligen lika vigtiga för det helas bestånd); eller riktigare han ville endast hafva två lika skattbara klasser i samhället, nemligen arbetande och undervisande, till hvilka senare alla lärda, litteratorer och konstnärer skulle räknas, och hvilka skulle anses, såsom prester. bet var hans efterföljare, som derföre, att samhällets bestånd berodde på de arbetande, ville sätta dessa högst, glömmande, att de undervisandes, de upplysandes, de upplyftandes arbete är så väl det svåraste, som det ansvarsfullaste. Denna lära blef imellertid tåld under restaurationen, emedan den ej innehöll någon direkt opposition mot kungadömet, men man ser lätt, att en radikal omstörtning ej allenast af konungadömet, utan af all statsförfattning soljer deraf, om samhällets organisation skall grundas blott på njutningen, såsom den enda godkända grundsatsen. Också har St. Simon sjelf ingalunda varit okunnig om det politiska frö, som sinnes i hans theori. — Vi hafva skilt socialismen från statshushållningsläran derigenom, alt den utgår från sjelfva tillvarons yttersta princip, för att deraf konstruera sin sociala organisation; således har socialismen, bland andra sörvillelser, äfven begått den, att vilja neddraga religionen inom sin låga krets; St. Simon uppträder, såsom en ny religionsstiftare. Då allt imellertid på denna ståndpunkt blir ett medel för njutningen, så kan det ej finnas något sjelfständigt intresse vid en religions theoretiska innehåll; samhällsorganisationen är sjelfva religionens syfte, religionen är sjelf den sociala theorien, och en bestämd religiös karakter har den blott genom negationen af den historiska religionen, hvars dogme är sörkastelsen af denna. St. Simonismen med dess inlustriella organisation, såsom menniskoslägtets I bestämmelse, står i absolut motsats till. det kristliga: mitt rike är ej af denna verlden. St. Simons lära blef vidare utvecklad af en af hans lärjungar, Bazard; om det skedde i dess. ursprungliga syftning är en annan fråga FS rar i —