Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1843, sida 1

slutligen blel alldeles rådlös och släppte, såsom det heter, både handskar och vantar. Räddning, det insåg man, var ej vidare att vänta genom hvarken indragnings-makt eller utdragningsmakt (såsom ajournerings-systemet eller det sköna officiella far niente lämpligen torde kunna kallas), icke genom det personliga devouementets uphöjande till enda befordrings-grund, d. v. s. pipornas utrensande åtminstone ur allt hvad embele heter, icke genom ordnar och medaljer, icke genom vanlig riksdags-taktik. Hvad återstod då att göra? Ingen ting annat än organisation af en skenbart frivillig corps, som med handklappningar skulle öfverrösta piporna. En sådan corps fanns väl redan till en del; men dess medlemmar voro spridda och utan sammanhang; och deras reglemente var ofullständigt. Denna brist asfhjelptes; claqueurerne äro nu komplett organiserade, och det, som tydligen synes, icke blott inom, utan äfven utom landet; och när ordinarie corpsen icke vill riktigt förslå, kommenderas handräckning. Detta försöktes först med menigheter och lyckades öfver höfvan i vissa fall, men ansågs icke tillräckligt och var dessutom betänkligt och obeqvämt, emedan det dels funde misslyckas och sålunda kompromettera mer än båta, dels oftast förenadt med en besvärlig lyx i tal och svar, oberäknadt mat och dryck, som alltid är ledsam, äfven om den icke kostar kontanter. bet enklaste medlet, som lingt före detta bordt pätänkas, var således att tll handräckning kommendera rikets trogne embetsmän samt krigsmakten till lands och vatten, med öfveroch underbefäl, spel, ltråss och hela attiraillen. Mången har väl velat häruti se en skandal; men mången har åter igen orätt. Sant är, all en opinions-yttring, som står på orderna, är just icke en yltring af opinion, åtminstone icke af någon annans än befälhafvarens; och skulle nu så illa åtbära, att den, om hvilken opinionen skall yttras, är just belälhafvaren, så tyckes företaget falla in i en löjlighet, som det sällan är menniskor gifvet alt uphinna. Sant är väl äfven, alt en armåe vanligen anses aldrig äga att yltra någon politisk opinion, emedan de gamla historierne med pretoriamgarder eller Cromwells regerande armöe så lätt kunde förnyas: Men till det första inkastet kan svaras, att ingen kan bältre känna, hyad en befålhafvare gjort och duger till och i synnerhet önskar, än samme besälhalvare sjelf; och hyad det andra inkastet angår, så är det nödigt att göra skilnad emellan behagliga och obehagliga opinions-yttringar. Dem renom äro all ting ren; och om vår yttrande-frihet, såsom en Upsaliensisk lärd (vi tro, han heter Runsten) båstär, utgöres blott af rättighet alt lofsjunga, så kan yttrande-frihet utan fara förlänas äfven äl den väpnade styrkan. På de franska theatrarna, der claqueriet upkom och utbildades, brukas, att claqueurerne äro i ordning senast och klappa nästan hältigast vid första scenerna betta försummades på vår politiska theater, ty man trodde sig kunna tillräckligt imponera sjelf genom spel och dekorationer och piecens stora ord; och derigenom har den anomalien upstått, att den formligen organiserade claqueurs-corpsen insläpptes först mot piecens slut, och just som både aktörer mAmimi N oÖOit5