Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1843, sida 1

den s. k. Statsfången hade lika skarp anlallit vederbörande, om han blott yppat, att en åtgärd var vidtagen på en söndag; men mången har alldeles orätt: mannens brottslighet bestod icke deruti, utan i den oförskämdheten att ultala ordet sabatsbrott. Det är af detta skäl, som vi beslutit sörkasta det gamla ordet hurrabas? och istället använda det mindre skarpt ljudande claqueur, för att beteckna den handtering, hvaröfver vi nu ämna anställa några betraktelser. Handteringen är icke rält gammal i Sverige; ty en claqueur är ett oling så länge hvisla icke är tänkbart. Så länge är smickret ett slags officielt språk; och vid det officiella i den vägen fästar man föga uppmärksamhet. Under Gustaf III t. ex. bestod, hvad som skulle motsvara den nuvarande claqucurs-societeten, af nigra yrvakna, unga litteratörer, som möjligen hade sina blickar fästade på ett brödstycke, men som tillika voro, åtminstone till största delen, innerligt öfvertygade om den herrlighet, de lossjöngo. De öfverskattade möjligen sacta; men de diktade dem icke; och aldra minst blef det belraktadt säsom tillhörigt det dagliga ceremoniellet att börja och sluta högtidliga acter med dikter. Naturligtvis vet man icke, hvad som kunnat blifva, om Gustaf fått lefva; det myckna pratet om 4772 års revolution gaf likasom en vink om benägenhet för claquerie. Men dels drels detta icke så till vämjelighet, som i sednare tider skett, dels var det dock en revolution, en sorts pånyttfödelse, om hvilken tankarne kunde vara delade, men som dock icke var gripen ur luften. Gustaf ville göra någon ting; hans hela diktan ock traktan gick icke ut på slillastående eller återgång. Han visade, att ban ville framföre i åtskilliga lagstiftningsåtgårder. Han misstog sig i vissa; men en månad, som qvarstår srambragle dock verkliga förbättringar i samhälls-tillståndet. Säkerhetsakten var ett grost vald och Gustafs, kanske förtjenta, dödsdom; men denna samma säkerhetsakt medförde dock en förbättring, som ensam uppväger allt, hvad i trettie är är utbasunadt såsom Sveriges pånyttfödelse: tillåtelsen för hvar man att äga frälse jord och för äfven ofrälse att bekläda de högsta embeten. Någon ting i samhälls-tillståndets innersta väsende mera ingripande gjorde kanske 4809 ärs revolution icke (med undantag af yttrande-friheten); och ännu mindre är det gjort sedan. Under det nu varande systemets första tider gick claqueriet nära nog på gamla viset, och sjelfvaste Sländerne deltogo deruti, efter ceremoniel och lystrings-ord. Den rätta skilnaden var, att vederbörande sjelfve togo up psalmen i vida bestämdare ochj högljuddare ton, än någonsin förr ösligt varit: och man tänkte sig aldrig ett ögonblick möjligheten af hvissling, ehuru den var i den nya grundlagen mednifven. Småningom och med mycken blyghet begynte en och annan liten pipa låta höra sig; och dessa försök emottogos med en sådan förvåning och en sådan hätskhet, att man ögonskenligen hoppades kunna med ett par djersva slag med ens afskräcka från alla ytterligare försök. Men det gick såsom vanligt: just detta framkallade gålla hvisslingar, för hvilka man